»Sök inte er hustru», läste d'Artagnan, »ni får henne tillbaka, när man icke längre behöver henne. Om ni vidtager minsta åtgärd för att återfinna henne, så är ni förlorad!»
»Det kan man kalla rent språk», sade d'Artagnan. »Men i alla fall är det ju bara en hotelse.»
»Ja, men denna hotelse skrämmer mig. Se, jag är inte någon slagskämpe jag, och jag är rädd för Bastiljen.»
»Hm!» sade d'Artagnan, »jag har inte större lust att göra bekantskap med Bastiljen, jag än ni, herr Bonacieux! Vore det bara fråga om en värjstöt, kunde det så vara.»
»Emellertid, herr d'Artagnan, har jag räknat på er i den här saken.»
»Jaså!»
»Då jag sett er ständigt sällskapa med musketörer, som se riktigt ståtliga ut, och då jag vet, att de där musketörerna tillhöra herr de Tréville och således äro fientligt sinnade mot kardinalen, så har jag tänkt mig, att ni och edra vänner inte skulle ha något emot att göra drottningen en tjänst och på samma gång spela hans eminens ett fult spratt.»
»Alldeles säkert!»
»Och vidare har jag tänkt, att då ni är skyldig mig tre månaders hyra, utan att jag sagt så mycket som ett ord…»
»Ja, ja, det skälet har ni redan anfört, och jag finner det alldeles utmärkt!»
»Och när jag ytterligare lovar, att hur länge ni än vill göra mig den äran att bo hos mig, kommer jag aldrig att säga ett ord om hyran för framtiden.»
»Mycket bra!»
»Alldeles oberäknat, att om ni mot all förmodan skulle vara i förlägenhet för ögonblicket, har jag tänkt erbjuda er ett femtiotal pistoler…»
»Förträffligt! Men ni är således rik, min bästa herr Bonacieux?»
»Jag står mig gott, herr d'Artagnan, det är rätta ordet. Jag har samlat en två eller tretusen écus i årlig ränta på min kramhandel och i synnerhet genom att sätta in litet kapital i den beryktade sjöfaranden Jean Mocquets senaste resa, så att, ni förstår, herr d'Artagnan… Åh, men för tusan!» skrek Bonacieux.
»Vad är det?» frågade d'Artagnan.
»Vad ser jag där?»
»Var?»
