Nere på gatan, mittemot edra fönster, i portöppningen där, en karl insvept i en kappa…»
»Det är han!» skreko samtidigt d'Artagnan och Bonacieux, i det båda på en gång kände igen sin man.
»Åh, den här gången», skrek d'Artagnan och rusade efter sin värja, »skall han inte undkomma mig!»
Och dragande värjan ur skidan störtade han ut ur rummet.
I trappan mötte han Athos och Porthos, som kommo på besök. De drogo sig åt sidan, och d'Artagnan sköt som en pil mellan dem.
»Vad nu då? Vart springer du så där?» ropade på en gång de båda musketörerna.
»Mannen från Meung!» svarade d'Artagnan och försvann.
D'Artagnan hade mer än en gång för sina vänner talat om sitt äventyr med den okände och även beskrivit den vackra resande damen, åt vilken denna man vågat anförtro en så viktig beskickning.
Athos’ åsikt var, att d'Artagnan tappat sitt brev under tumultet. En ädling — och efter det porträtt d'Artagnan givit av den okände, kunde det endast vara en sådan — borde i hans tanke vara ur stånd till den lågheten att stjäla ett brev.
Porthos hade i allt detta endast sett ett vanligt kärleksmöte, givet av en dam åt en kavaljer eller tvärtom, och som d'Artagnan och hans gula häst kommit och stört.
Aramis hade förklarat, att det var en av dessa hemlighetsfulla saker, som man gjorde bäst i att icke söka utforska.
Av de få ord, som undfallit d'Artagnan, förstodo de således vad det var fråga om, och i den tanken att, sedan han antingen hunnit upp eller förlorat sin man ur sikte, d'Artagnan alltid till sist skulle komma hem, gingo de upp.
När de kommo in i d'Artagnans rum, var det tomt; värden, rädd för följderna av den sammandrabbning, som utan tvivel skulle äga rum mellan den unga mannen och den okände, hade, i enlighet med den skildring han själv gjort av sin karaktär, funnit det klokast att laga sig undan.
