»Och vad ska vi nu göra», frågade d'Artagnan, »och vart vill ni att jag skall föra er?»
»Sannerligen jag vet vad jag skall svara», sade fru Bonacieux; »min mening var att genom min man underrätta herr de La Porte, så att han skulle precis kunna säga oss, vad som tillragit sig i Louvren under de senaste tre dagarna och om det var någon fara för mig att visa mig där.»
»Men jag kan ju gå och underrätta herr de La Porte», sade d'Artagnan.
»Visserligen, men det är den olyckan att Bonacieux känner man i Louvren och släpper in honom, men er känner man inte och kommer att hålla porten stängd för er.»
»Det vet jag visst», sade den unga mannen, »ni har väl i någon portlucka i Louvren en portvakt, som är er tillgiven och som man genom att uttala en lösen…»
Fru Bonacieux betraktade uppmärksamt den unga mannen.
»Och om jag nu skulle ge er denna lösen», sade hon, »skulle ni glömma den genast ni begagnat er av den?»
»På heder och adelsmannaära!» svarade d'Artagnan i en ton på vars sanning man icke kunde misstaga sig.
»Nåväl, jag tror er; ni ser ut att vara en rättskaffens ung man, och dessutom kanske vinkar lyckan som en belöning för er tillgivenhet.»
»Jag skall utan några löften och efter bästa samvete göra allt vad jag kan för att tjäna konungen och vara drottningen till nöjes», sade d'Artagnan; »förfoga därför över mig som en vän.»
»Men mig då, var vill ni göra av mig under tiden?»
»Har ni ingen ni kan bege er till och där herr de La Porte sedan kan hämta er?»
»Nej, jag vill inte anförtro mig åt någon.»
»Vänta», sade d'Artagnan, »vi ha Athos’ port här i närheten — ja, alldeles riktigt.»
»Athos, vem är det?»
»En vän till mig.»
»Men om han är hemma och får se mig?»
»Han är inte hemma, och jag tar nyckeln med mig, sedan jag släppt in er i hans rum.»
»Men om han kommer hem?»
»Han kommer inte hem; för resten, om han också gjorde det, skulle man säga honom, att jag fört hit ett fruntimmer, som är i hans rum.»
»Men detta kommer att svårt kompromettera mig, förstår ni!»
