»Än sen då! Man känner er ju inte, och dessutom äro vi i en belägenhet sådan, att man inte får tänka på vad som kan vara passande eller inte.»
»Så låt oss då gå till er vän. Var bor han?»
»Vid Férougatan, ett par steg härifrån.»
»Kom då!»
De fortsatte vägen. Som d'Artagnan hade förutsett, var Athos icke hemma; han tog nyckeln, som man brukade lämna honom i hans egenskap av vän i huset, gick uppför trappan och förde in fru Bonacieux i den lilla bostad vi redan beskrivit.
»Ni är här som hemma hos er», sade han, »kom ihåg, stäng dörren innanför och öppna inte för någon, såvida ni inte hör det knacka tre slag så här.»
Och han knackade tre gånger, de två första knackningarna tätt på varandra och tämligen hårt, den tredje efter ett kort uppehåll och svagare.
»Det är bra», sade fru Bonacieux, »nu är det min tur att ge er edra förhållningsorder.»
»Var god och tala!»
»Gå till den port av Louvren, som vetter åt Rue de l'Echelle, och fråga efter Germain.»
»Det är bra, och sedan?»
»Han frågar, vad ni vill, och då svarar ni med de två orden Tours och Bryssel. Han ställer sig då genast till ert förfogande.»
»Och vad skall jag ge honom för uppdrag?»
»Att gå och säga till herr de La Porte, drottningens kammartjänare.»
»Och då han gjort det och herr de La Porte kommit?»
»Så skickar ni honom hit till mig.»
»Det är bra; men var och hur träffar jag er igen?»
»Är ni angelägen om att få träffa mig igen?»
»Ja visst!»
»Nåväl, lämna den omsorgen åt mig och var lugn.»
»Jag litar på edra ord!»
»Det kan ni!»
D'Artagnan tog avsked av fru Bonacieux, i det han gav henne det ömmaste ögonkast, som det var honom möjligt att koncentrera på hennes förtjusande lilla person, och under det han sprang utför trappan, hörde han dörren låsas efter sig med dubbla slag. I två språng var han framme vid Louvren; då han stod vid portluckan åt Rue de l'Echelle,
