behöva blygas kunde mottaga penninggåvor av sin konung; låtom oss tillägga, att i detta de lätta sedernas tidevarv de icke hyste större skrupler i fråga om presenter av sina älskarinnor och att dessa nästan alltid lämnade dem dyrbara och varaktiga suvenirer, som om de med gedigenheten av sina skänker velat motverka förgängligheten av deras känslor.
Man gjorde på den tiden sin lycka med kvinnans tillhjälp, gick kjortelvägen, och det utan att rodna. De kvinnor, som endast voro vackra, gåvo sin skönhet, och därav kommer troligen det gamla ordspråket, att »den vackraste flicka i världen kan icke giva mer än hon har». De, som voro rika, gåvo dessutom en del av sina pengar, och man skulle kunna anföra en hel hop hjältar från denna galanteriets tidsålder, som varken skulle vunnit sina sporrar först och sina fältslag sedan utan den mer eller mindre späckade börs, som deras älskarinnor stoppat i deras sadelfickor.
D'Artagnan ägde ingenting, och hans lantliga försynthet, denna lätta fernissa, flyktig som blomdoft, fin som persikans fjun, hade småningom blivit bortblåst av de föga renläriga råd, som de tre musketörerna gåvo sin vän. Enligt den tidens sällsamma åsikt ansåg d'Artagnan sig i Paris, såsom i fält, och detta varken mer eller mindre än om han varit i Flandern: där spanjoren, här kvinnan. På båda hållen fanns det en fiende att besegra, brandskatter att utkräva.
Men, låtom oss erkänna det, för ögonblicket drevs d'Artagnan av en ädlare och oegennyttigare känsla. Krämaren hade sagt honom, att han var rik; den unga mannen kunde gissa, att med en så beskedlig stackare till man som herr Bonacieux måste hustrun vara den, som hade nyckeln till kassakistan. Men allt detta hade icke det minsta bidragit till den känsla anblicken av fru Bonacieux väckte hos honom, och egennyttan hade nästan förblivit främmande för den gryende kärlek, som följde av denna bekantskap. Vi säga nästan, ty tanken på att en ung kvinna, vacker, behagfull, begåvad, på samma gång är rik, försvagar på intet sätt denna nyvaknade kärlek, utan tvärtom stärker den.
Välståndet skapar en mängd aristokratiska fina behov och nycker, som väl anstå skönheten. En fin vit strumpa, en sidenklädning, en spetshalsduk, en vacker sko på foten, ett fräscht band i håret göra visserligen icke en ful kvinna vacker, men de göra en vacker kvinna ännu vackrare, för att nu icke tala om händerna, som vinna på alla dessa små-
