Buckingham, och allt detta med ett lugn och en säkerhet, varav herr de Tréville så mycket lättare lät lura sig som han själv, efter vad vi redan omtalat, hade märkt något nytt och ovanligt mellan kardinalen, konungen och drottningen.
När klockan slog tio lämnade d'Artagnan herr de Tréville, som tackade honom för hans upplysningar, uppmanade honom att alltid ha konungens och drottningens tjänst på hjärtat och återvände därpå till salongen. Men då han kommit nedför trappan, erinrade d'Artagnan sig, att han glömt sin käpp; alltså sprang han upp igen, gick tillbaka in i kabinettet och vred klockan rätt igen, för att man icke dagen därpå skulle märka att den blivit rubbad. Och nu säker på ett vittne för att bevisa sitt alibi, gick han åter utför trappan och var snart ute på gatan.
11.
INTRIGEN KNYTER SIG
När d'Artagnan kom ut efter sitt besök hos herr de Tréville, valde han en lång omväg för att bege sig hem och gick försänkt i djupa tankar.
Vad tänkte han på, då han på detta sätt avvek från sin väg och gick och betraktade himmelens stjärnor, än suckande, än småleende?
Han tänkte på fru Bonacieux. För en blivande musketör var den unga kvinnan nästan idealet för ett kärleksförhållande. Vacker, omgiven av något visst mystiskt, invigd i nästan alla hovets hemligheter, som kastade så mycket förtjusande, allvarsfull värdighet över hennes älskliga drag, var hon därtill misstänkt för att icke vara otillgänglig för ömma känslor, något som utgör en oemotståndlig lockelse för nybörjare i kärlek; därtill kom att d'Artagnan hade befriat henne ur händerna på dessa uslingar, som ville visitera och misshandla henne, och denna viktiga tjänst hade mellan henne och honom framkallat en av dessa känslor av tacksamhet, som så lätt antaga en ömmare karaktär.
D'Artagnan såg redan — så snabbt flyga drömmarna på fantasiens vingar — ett bud från den unga kvinnan komma med en biljett om ett möte, med en guldkedja eller en diamant. Vi ha redan sagt, att de unga adelsmännen utan att
