knackningar inifrån. Den unga kvinnan på gatan svarade med en enda knackning, och fönstret halvöppnades. Man kan lätt tänka sig, att d'Artagnan spejade och lyssnade girigt.
Olyckligtvis hade ljuset flyttats in i ett annat rum. Men den unga mannens ögon hade nu hunnit vänja sig vid mörkret; dessutom ha gaskognarnas ögon, efter vad man påstår, samma förmåga som kattens att kunna se i mörker.
Alltså såg d'Artagnan, att den unga kvinnan ur fickan tog upp ett vitt föremål, som hon hastigt vek upp och som antog formen av en näsduk. När den väl var uppvikt, visade hon på ena hörnet för den innanför varande.
Detta erinrade d'Artagnan om den näsduk han funnit vid fru Bonacieux’ fötter, vilken återigen påmint honom om den Aramis satt foten på.
Vad tusan kunde då den där näsduken ha att betyda?
Från sitt gömställe kunde icke d'Artagnan se Aramis’ ansikte — han hyste nämligen icke minsta tvivel om att det var hans vän, som inifrån rummet samtalade med damen utanför; nyfikenheten kom honom så att glömma försiktigheten, och begagnande sig av att näsdukens betraktande tycktes alldeles upptaga de båda personerna i fråga, lämnade han sitt gömställe, och hastigt som blixten men med ljudlösa steg skyndade han att trycka sig in i ett hörn av muren, därifrån han obehindrat kunde se in i Aramis’ boning.
När han väl kommit dit, var d'Artagnan nära att uppge ett rop av överraskning: det var icke Aramis, som talade med den nattliga besökerskan, det var en kvinna. Men om än d'Artagnan såg tillräckligt tydligt för att uppfatta formen på hennes kläder, kunde han icke urskilja anletsdragen.
I samma ögonblick drog kvinnan i rummet ur fickan upp en annan näsduk och bytte ut den mot den man uppvisat henne. Därpå växlades några ord mellan de båda kvinnorna. Till sist stängdes fönstret; den utanför fönstret stående kvinnan vände sig om och gick förbi d'Artagnan på fyra stegs avstånd, i det hon drog ned kapuschongen på sin kappa; men detta försiktighetsmått kom för sent, d'Artagnan hade redan känt igen fru Bonacieux.
Fru Bonacieux! Misstanken, att det var hon, hade redan uppstigit hos honom, då hon tog upp näsduken ur fickan; men var det väl sannolikt, att fru Bonacieux, som hade skickat efter herr de La Porte för att låta honom följa sig
