till Louvren, drev omkring ensam på Paris’ gator klockan halv tolv på natten med risk att bli bortförd ännu en gång?
Det måste således gälla en mycket viktig affär, och vilken är den framför alla andra viktiga affären för en kvinna på tjugufem år? Kärleken!
Men var det för sin räkning eller för någon annans hon utsatte sig för dylika äventyr? Se där de frågor den unga mannen gjorde sig själv, med sitt hjärta redan pinat av svartsjukans onda ande varken mer eller mindre, än om han varit en erkänd älskare.
Det fanns för övrigt ett mycket enkelt medel att förvissa sig om vart fru Bonacieux var på väg, och det var att följa henne; detta medel var så enkelt, att d'Artagnan tillgrep det helt naturligt som av instinkt.
Men vid anblicken av den unga mannen, som steg fram från muren som en staty ur sin nisch, och vid ljudet av de steg, hon hörde bakom sig, uppgav fru Bonacieux ett lätt skrik och tog till flykten.
D'Artagnan sprang efter henne. Det var ingen svår sak för honom att hinna upp en kvinna, som hindrades av sin kappa, och han hann mycket riktigt upp henne, innan hon hunnit tredjedelen av den gata hon kastat sig in på. Den stackars kvinnan var uppgiven, icke av trötthet, men av förskräckelse, och när d'Artagnan lade handen på hennes axel, sjönk hon ned på ett knä och utropade med kvävd röst:
»Döda mig, om ni vill, men ni får ingenting veta!»
D'Artagnan reste upp henne, i det han lade armen kring hennes liv; men då han av hennes tyngd märkte, att hon var nära att förlora medvetandet, skyndade han att lugna henne med försäkringar om sin tillgivenhet. Dessa försäkringar betydde intet för fru Bonacieux, ty sådana kunna göras, trots de värsta avsikter i världen; men rösten gjorde allt. Den unga kvinnan tyckte sig känna igen klangen av denna röst; hon slog upp ögonen, kastade en blick på mannen, som förorsakat henne så mycken förskräckelse, och då hon därvid kände igen d'Artagnan, uppgav hon ett rop av glädje.
»O, det är ni!» sade hon. »Min gud, jag tackar dig!»
»Ja, det är jag», sade d'Artagnan, »som himlen sänt att vaka över er.»
»Var det i den avsikten som ni förföljde mig?» frågade den unga kvinnan med ett leende fullt av koketteri, i det hennes skämtsamma lynne tog överhand, sedan all fruktan försvunnit, i samma ögonblick hon kände igen en vän i den hon tagit för en fiende.
