»Fru de Chevreuse var icke drottning, hon!» mumlade Anna av Österrike, mot sin vilja besegrad av uttrycken av en så djup kärlek.
»Ni skulle således älska mig, om ni inte vore det, o, säg, ni skulle då älska mig? Jag får då tro, att det endast är er rang och dess värdighet, som göra er så grym mot mig — jag får då tro, att om ni hade varit fru de Chevreuse, så skulle den stackars Buckingham kunnat hoppas? O, tack för dessa ljuva ord, min sköna drottning, tusen gånger tack!»
»Nej, mylord, ni har missförstått mig, ni har uppfattat orätt — jag ville inte säga…»
»Tyst, tyst!» sade hertigen. »Om jag känner mig lycklig genom ett misstag, så var inte nog grym att rätta det. Ni har ju själv sagt, att man lockat mig i en snara; kanske får jag där plikta med livet, ty märk väl, det är rätt besynnerligt, men sedan någon tid har jag haft aningar om min snart förestående död.»
Och hertigen log med ett på en gång sorgset och bedårande leende.
»O, min Gud!» utbrast Anna av Österrike, i en ton av förskräckelse, som bevisade ett vida större intresse för hertigen än hon själv ville tillstå.
»Jag säger inte detta för att skrämma er, madame, nej; det är till och med löjligt vad jag nu sagt er, och ni må inte tro, att jag grubblar över sådana drömmar. Men de ord ni nyss yttrade, det hopp ni nästan givit mig, äro inte för dyrt betalda med livet.»
»Nåväl», sade Anna av Österrike, »även jag, hertig, har aningar, även jag plågas av drömmar! Jag har drömt, att jag såg er ligga blödande ur ett djupt sår…»
»I vänstra sidan, inte sant, och av ett knivstyng?» avbröt Buckingham.
»Ja, mylord, ett knivstyng i vänstra sidan av bröstet. Men vem har kunnat säga er, att jag haft en sådan dröm? Jag har endast anförtrott den åt Gud i mina böner.»
»Jag begär inte mera, och ni älskar mig! Ni älskar mig!»
»Jag skulle älska er?»
»Ja, visst. Skulle Gud sända er samma drömmar, som mig, om ni inte älskade mig? Skulle vi ha samma aningar, om våra två väsen inte vore förenade genom hjärtats band? Ni älskar mig, o, drottning, och ni skall begråta mig, säg?»
»Ack, min Gud! Min Gud!» utropade Anna av Österrike; »detta är mer än jag förmår bära! För Guds skull, hertig, gå er väg! Jag vet inte, om jag älskar er eller ej, jag vet
