Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

har endast utgått ur den så mycket varmare och beständigare. Ni trodde er kunna fly mig genom att återvända till Paris, ni trodde, att jag inte skulle våga lämna den skatt, som min konung uppdragit åt mig att vaka över. Åh, vad frågade jag efter alla världens skatter och alla jordens konungar! Åtta dagar därefter hade jag vänt tillbaka till Paris. Den gången hade ni intet att förebrå mig: jag hade vedervågat min konungs gunst, mitt liv för att få se er en sekund, jag inte ens vidrörde er hand, och ni förlät mig, då ni såg mig så undergiven och ångerfull.»

»Ja, men förtalet fick reda på alla dessa dårskaper, som jag inte hade någon del i, det vet ni bäst, mylord. Konungen, uppretad av kardinalen, ställde till ett förfärligt väsen: fru de Vernet blev förjagad. Putange drevs i landsflykt, fru de Chevreuse föll i onåd, och när ni ville återkomma till Frankrike, som ambassadör, var det konungen själv, glöm inte det, mylord, konungen själv, som motsatte sig denna er önskan.»

»Ja, och Frankrike skall med ett krig få betala sin konungs vägran! Jag får inte mera se er, madame — nåväl, så vill jag, att ni varje dag skall få höra talas om mig! Vad tror ni väl, att avsikten är med denna expedition till ön Ré och detta förbund med protestanterna i La Rochelle, som jag förbereder? Jo, endast nöjet att få se er! Jag kan inte hoppas att med beväpnad hand framtränga ända till Paris, det vet jag mycket väl, men detta krig skall medföra en fred, freden påkallar en underhandlare och denna underhandlare blir jag. Då skall man inte längre våga avvisa mig, jag återvänder till Paris, jag får återse er och blir lycklig ett ögonblick. Tusentals människor, det är sant, få betala min lycka med sina liv, men vad frågar jag efter det, endast jag får återse er! Allt detta är kanske mycket dåraktigt, mycket oförnuftigt, men säg mig, vilken kvinna har väl blivit varmare älskad, vilken drottning har haft en mera hängiven tjänare?»

»Mylord, mylord, ni anför till ert försvar saker, som anklaga er ännu mera, alla dessa bevis på kärlek, som ni vill ge mig, äro ju inte stort bättre än brott!»

»Därför att ni inte älskar mig! Om ni älskade mig, skulle ni se allt detta med helt andra ögon. Om ni älskade mig, o, om ni älskade mig, det vore en alltför stor lycka, och den skulle göra mig vansinnig! Fru de Chevreuse, som ni nyss talade om, var mindre grym än ni; lord Holland älskade henne, och hon besvarade hans kärlek.»