I korridoren träffade han fru Bonacieux, som väntade honom och som med samma försiktighet som förut och lika lyckligt förde honom ut ur Louvren.
13.
HERR BONACIEUX
Det fanns, inblandad i allt detta, såsom läsaren redan kunnat finna, en person, om vilken man trots hans obehagliga belägenhet syntes ganska litet bekymra sig; denna person var herr Bonacieux, en aktningsvärd martyr för de politikens och kärlekens intriger, som så lätt inflätades med varandra i detta på en gång så chevalereska och så lättsinniga tidevarv.
Lyckligtvis, vare sig läsaren påminner sig det eller ej, ha vi lovat att icke förlora honom ur sikte.
Poliserna, som arresterat honom, förde honom direkt till Bastiljen, där man lät honom, darrande av förskräckelse, passera framför en pluton soldater, som laddade sina musköter.
Vidare fördes han in i ett halvt underjordiskt galleri, där han av dem, som fört honom dit, utsattes för de grövsta förolämpningar och den råaste behandling. Vaktknektarna sågo mycket väl, att de icke hade att göra med någon adelsman, och behandlade honom som den värsta stackare.
Efter nära en halvtimmes förlopp kom en fängelsekanslist och gjorde slut på hans pina men icke på hans oro genom befallningen, att herr Bonacieux skulle föras in i förhörsrummet. I allmänhet brukade man förhöra fångarna inne hos dem, men med herr Bonacieux ansåg man sig icke behöva göra så mycket omständigheter.
Två vaktknektar bemäktigade sig krämaren, läto honom gå över en gård, förde honom in i en korridor, där det fanns tre vaktposter, öppnade en dörr och knuffade in honom i ett lågt rum, vars hela möblemang utgjordes av ett bord, en stol och en kommissarie. Kommissarien satt på stolen vid bordet och skrev.
De båda vaktknektarna förde fången fram till bordet, och på ett tecken av kommissarien avlägsnade de sig därpå utom hörhåll.
