Kommissarien, som hittills hade hållit huvudet nedlutat över sina papper, lyfte nu upp det för att se, med vem han hade att göra. Denna kommissarie var en man med frånstötande utseende, spetsig näsa, gula och utstående kindkotor, små men spejande och livliga ögon, en fysionomi på en gång påminnande om lekatt och räv. Hans huvud, som uppbars av en lång och rörlig hals, stack upp ur hans vida, svarta kåpa och vaggade med en rörelse ungefär som sköldpaddans, då hon sticker ut det ur sitt skal.
Han började med att fråga herr Bonacieux om hans namn och förnamn, ålder, yrke och hemvist.
Den anklagade svarade, att han hette Jacques Michel Bonacieux, var femtioett år gammal, hade varit kramhandlare och bodde vid Fossoyeursgatan n:r II.
Då började kommissarien, i stället för att fortsätta förhöret, hålla ett svassande tal för honom om faran för en obemärkt borgare att blanda sig i statssaker.
Han förband denna inledning med en utläggning, vari han ordade om herr kardinalens makt och handlingar, denna oförlikneliga minister, som fördunklade alla en förgången tids ministrar, detta lysande exempel för kommande ministrar, han vars handlingar och makt ingen vågade sätta sig upp emot.
Efter denna andra avdelning av sitt tal fäste han sin rovfågelsblick på den stackars Bonacieux och uppmanade honom att betänka situationens allvar.
Krämarens betraktelser voro redan gjorda: han förbannade det ögonblick, då herr de La Porte kommit på den idén att gifta honom med sin guddotter, och i synnerhet det ögonblick, då denna guddotter blivit anställd vid hovet som drottningens linnesömmerska.
Grunddraget av mäster Bonacieux’ karaktär var en djup egoism, blandad med en smutsig girighet, det hela kryddat med en ytterlig feghet. Den kärlek, som hans unga hustru ingivit honom och som var en fullkomligt sekundär känsla, kunde icke bekämpa de ursprungliga känslor vi nu uppräknat.
Bonacieux ägnade verkligen ett ögonblicks eftertanke åt vad han nyss fått höra.
»Men, herr kommissarie», sade han kallt, »var övertygad om att jag mer än någon annan känner och vet att uppskatta den oförlikneliga herr kardinalens förtjänster, honom som vi ha den äran att styras utav.»
»Verkligen?» frågade kommissarien med tvivlande min.
