Kommissarien tycktes känna en viss oro.
»Och hans namn?» sade han.
»Åh! Vad hans namn beträffar, så vet jag ingenting, men om jag någon gång mötte honom, så skulle jag ögonblickligen känna igen honom och det bland tusen andra, det kan jag försäkra er.»
Kommissariens panna mulnade.
»Ni skulle känna igen honom bland tusen, säger ni?» frågade han.
»Ja, det vill säga», svarade Bonacieux, som insåg att han begått en blunder, »det vill säga…»
»Ni har sagt, att ni skulle känna igen honom», sade kommissarien. »Det är bra, och det kan vara nog för i dag. Innan vi går vidare, finns det någon som måste underrättas om att ni känner den, som rövat bort er hustru.»
»Men jag har inte sagt, att jag kände honom!» utropade Bonacieux utom sig. »Jag sa' ju tvärtom…»
»För bort fången!» befallde kommissarien de båda vaktknektarna.
»Och vart skall han föras?» frågade kanslisten.
»I en cell.»
»Och vilken?»
»Kors, den första ni får fatt i, bara den kan stängas säkert», svarade kommissarien med en likgiltighet, som uppfyllde den stackars Bonacieux med fasa.
»Ack, ack, ack», sade han för sig själv, »olyckan har slagit ned över mig! Min hustru måtte ha begått något förfärligt brott, man tror mig vara hennes medbrottsling och man kommer att straffa mig liksom henne! Hon har pratat, hon har bekänt, att hon sagt mig allt — herre Gud, en kvinna är ju så svag! En cell, den första de få fatt i! Ja, ja, så är det! En natt är snart slut, och så i morgon pinbänken och galgen! Ack, min Gud, min Gud, hav förbarmande med mig!»
Utan att det allra minsta lyssna till herr Bonacieux’ klagovisor, saker som de för övrigt borde vara vana vid, togo de båda vaktknektarna fången i var sin arm och förde bort honom, medan kommissarien i all hast skrev ett brev, som kanslisten stod och väntade på.
Bonacieux fick den natten icke en blund i sina ögon, icke därför att hans cell var alltför obehaglig, utan emedan hans oro var alltför stor. Han förblev hela natten sittande på sin bänk, sprittande till vid minsta buller, och när de första ljusstrålarna silade sig in i hans rum, syntes honom morgonens rosiga ljus i gravens dystra färgtoner.
