Men om det nu förhåller sig så, hur kan ni då vara på Bastiljen?»
»Hur jag kan vara där eller, rättare sagt, varför jag är där», svarade herr Bonacieux, »det är något som är mig alldeles omöjligt att säga, därför att jag är okunnig om det själv; men alldeles säkert är det inte för att på minsta sätt, åtminstone inte med vett och vilja, ha gjort herr kardinalen något emot.»
»Men emellertid måste ni ha begått något brott, eftersom ni står här, anklagad för högförräderi.»
»Högförräderi!» utropade Bonacieux förfärad. »Högförräderi! Men hur i all världen vill ni att en stackars krämare, som avskyr hugenotterna och hatar spanjorerna, skall kunna ha begått högförräderi? Betänk själv, herr kommissarie, saken är ju absolut omöjlig.»
»Herr Bonacieux», sade kommissarien och betraktade den anklagade, som om hans små ögon ägt förmågan att läsa i hjärtats innersta djup, »ni har ju en hustru?»
»Ja, herr kommissarie», svarade krämaren, darrande i hela kroppen, då han kände, att det just var i den punkten som saken skulle trassla in sig. »Det vill säga, jag hade en hustru.»
»Vad för slag! Ni hade en? Var har ni då gjort av henne, om ni inte längre har henne kvar?»
»Man har fört bort henne, herr kommissarie!»
»Fört bort henne?» sade kommissarien. »Aha!»
Bonacieux hörde på detta »aha!», att saken trasslade in sig allt mer och mer.
»Jaså, man har fört bort henne från er?» återtog kommissarien. »Och vet ni vem det är, som begått detta kvinnorov?»
»Jag tror mig känna honom.»
»Vem är han då?»
»Kom ihåg att jag inte säger er någonting bestämt, herr kommissarie, utan att jag bara misstänker.»
»Och vem misstänker ni? Seså, svara uppriktigt!»
Herr Bonacieux var i den största förlägenhet. Skulle han förneka allt eller omtala allt? Om han nekade, kunde man ju tro honom veta för mycket för att våga bekänna; talade han däremot om allt, så skulle han åtminstone visa prov på god vilja. Alltså beslöt han sig för att säga allt.
»Jag misstänker», sade han, »en lång, mörk karl med högdragen min och som ser ut alldeles som en förnäm herre. Jag har tyckt mig märka, att han följt efter oss flera gånger, då jag väntat på min hustru utanför porten till Louvren för att följa henne hem till oss.
