»För in herr d'Artagnan!» sade kommissarien till de båda vaktknektarna.
De förde in Athos,
»Herr d'Artagnan», sade kommissarien vändande sig till Athos, »förklara vad som förefallit emellan er och den där herrn.»
»Nej, men inte är det där herr d'Artagnan?» skrek Bonacieux.
»Vad! Är det inte herr d'Artagnan?» utropade komsarien.
»Nej, alls inte!» svarade Bonacieux.
»Vad heter då den herrn?» frågade kommissarien.
»Det kan jag inte säga, jag känner honom inte.»
»Vad för slag! Ni känner honom inte?»
»Nej.»
»Ni har aldrig sett honom?»
»Jo, det har jag, men jag vet inte vad han heter.»
»Ert namn?» frågade kommissarien.
»Athos», svarade musketören.
»Men det är ju inte något människonamn, det är ju namnet på ett berg!» utropade den stackars kommissarien, som började tappa huvudet.
»Det är mitt namn», sade Athos lugnt.
»Men ni har sagt, att ni hette d'Artagnan.»
»Har jag?»
»Ja, just ni!»
»Nej! Man har sagt till mig: ‘ni är herr d'Artagnan?‘ och jag svarade: ‘tror ni det?‘ — Stadsvakterna, som grepo mig, skreko då, att de voro säkra på sin sak, och jag ville inte motsäga dem. Dessutom kunde jag ju misstaga mig»
»Herre, ni skymfar rättvisans majestät!»
»På intet sätt!» svarade Athos lugnt.
»Ni är herr d'Artagnan!»
»Se där! Nu påstår ju ni det också.»
»Men», utropade nu i sin tur herr Bonacieux, »jag försäkrar er, herr kommissarie, att här inte kan råda det allra minsta tvivel. Herr d'Artagnan är min hyresgäst, och alltså, fast han inte betalt mig någon hyra, och kanske just därför, bör jag väl känna honom. Herr d'Artagnan är en ung man på nitton eller tjugu år, och den där herrn ser ut att vara minst trettio. Herr d'Artagnan tillhör kapten Desessarts’ gardeskompani, och den här herrn är vid kapten Trévilles musketörkompani. Se bara på uniformen, herr kommissarie!»
