made sig hans cell, dörren till cellen öppnades, vaktknektar kommo in.
»Följ mig!» sade en gevaldiger, som trädde in efter vaktknektarna.
»Följa er!» skrek Bonacieux. »Så här dags! Herre min Gud, vart då?»
»Dit vi fått order att föra er.»
»Men det är ju inte något svar!»
»Det är emellertid det enda jag kan ge er.»
»Ack, min Gud, min Gud», mumlade den stackars krämaren, »den här gången är det ute med mig!»
Och maskinmässigt, utan att försöka minsta motstånd, följde han med vakten.
Han gick igenom samma korridor som förut, gick över en första gård, därpå genom ännu en byggnad, och slutligen vid porten till yttre gården såg han en vagn, omgiven av fyra vaktknektar till häst. Man lät honom stiga upp i vagnen, gevaldigern satte sig bredvid honom, vagnsdörren låstes igen med nyckel och båda befunno sig i ett rullande fängelse.
Vagnen satte sig i rörelse långsamt som en likvagn. Genom fönstergallret, som var stängt med hänglås, kunde fången se husen och palatserna, det var allt; men som äkta parisare kände Bonacieux igen varenda gata på avvisarna, skyltarna och lyktorna. När de kommo fram till Saint Paul, där man brukade avrätta Bastiljens dödsdömda fångar, var han nära att förlora medvetandet och korsade sig två gånger. Han trodde att vagnen skulle stanna där, men den fortsatte sin väg.
Längre bort blev han ännu en gång dödligt förskräckt, nämligen då vagnen for förbi kyrkogården Saint-Jean, där man brukade begrava statsförbrytare. En sak lugnade honom likväl något, nämligen att man, innan de begravdes, i allmänhet brukade hugga huvudet av dem, och hans huvud satt ju ännu kvar på axlarna. Men när han fann, att vagnen tog vägen åt Gréveplatsen, och när han såg de spetsiga taken på stadshuset och att vagnen for in under portvalvet, då trodde han sin sista stund vara kommen, ville bikta sig för gevaldigern, och när denne nekade, uppgav han så jämmerliga rop, att gevaldigern hotade att lägga munkavle på honom, om han inte slutade med sitt öronpinande oväsen.
Denna hotelse lugnade Bonacieux något: om man tänkte avrätta honom på Gréveplatsen, lönade det inte mödan att
