Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Han blev således sittande på bänken med ryggen stödd mot väggen och med hängande armar, på samma fläck där vakterna hade satt ned honom.

Men då han såg sig omkring och icke kunde upptäcka något hotande föremål, då ingenting utvisade att han löpte någon verklig fara, då bänken var hyggligt stoppad, väggarna voro klädda med vackert karduan och stora röda damastgardiner med förgyllda gardinhållare hängde framför fönstren, förstod han småningom, att hans förskräckelse var överdriven, och började röra på huvudet åt höger och vänster och nedåt och uppåt.

Genom denna rörelse, som ingen satte sig emot, återvann han en smula mod och vågade draga åt sig först ett ben och sedan det andra, tills han med tillhjälp av båda händerna kunde sätta sig upp på bänken och till sist stod ordentligt på benen.

I samma ögonblick syntes en officer med hyggligt utseeende draga ifrån ett dörrdraperi, fortfor att utbyta några ord med en person i rummet bredvid och vände sig därpå till fången och frågade:

»Det är ni som heter Bonacieux?»

»Ja, herr officer», stammade krämaren mera död än levande, »till er tjänst.»

»Kom in!» sade officern.

Och han drog sig åt sidan för att släppa fram krämaren. Denne lydde utan invändning och kom in i rummet, där han tycktes vara väntad.

Det var ett stort kabinett, med väggarna fullsatta av anfalls- och försvarsvapen, ett väl tillslutet och ombonat rum och där det redan brann en brasa, ehuru man ännu icke var längre än i slutet av september månad. Ett fyrkantigt bord, betäckt av böcker och papper, över vilka låg upprullad en ofantlig plankarta över staden La Rochelle, intog mitten av rummet.

Framför spisen stod en man av medellängd, med stolt och högdragen min, genomborrande ögon, bred panna och magert ansikte, som ännu mera förlängdes av ett pipskägg, över vilket syntes ett par mustascher. Ehuru denna man knappt var mer än trettiosex eller trettiosju år gammal, hade hår, mustascher och pipskägg börjat gråna. Denna man hade, på värjan när, helt och hållet en krigares utseende och hållning, och hans ännu något dammiga buffelläderstövlar utvisade, att han hade suttit till häst under dagens lopp.