cieux. »Nej, jag tog fel; det är en annan, som inte är lik honom ett dugg! Herrn där är en hederlig karl.»
»För ut det där nötet!» sade kardinalen.
Officern tog Bonacieux under armen och förde ut honom i ytterrummet, där han återfann sina två vaktare.
Den nya person, som nyss blivit insläppt, följde otåligt med blicken Bonacieux, tills denne gått ut och dörren hunnit stängas, då han hastigt gick fram till kardinalen och sade halvhögt:
»De ha träffats.»
»Vilka?» frågade hans eminens.
»Hon och han.»
»Drottningen och hertigen?» utbrast Richelieu.
»Ja.»
»Och var?»
»I Louvren.»
»Är ni säker på det?»
»Fullkomligt säker.»
»Vem har sagt er det?»
»Fru de Lannoy, som är ers eminens helt och hållet tillgiven, såsom ers eminens själv vet.»
»Varför har hon inte talat om det förut?»
»Vare sig detta skedde av en slump eller av misstroende, nog av drottningen lät fru de Surgis sova i fru de Lannoys rum i natt och har sedan behållit denna hos sig hela dagen.»
»Gott, vi äro således slagna. Låtom oss försöka att ta revansch!»
»Det vill jag av allt mitt hjärta hjälpa till med, var övertygad därom, monseigneur.»
»Men hur har då det där gått till?»
»Ännu klockan halv ett var drottningen tillsammans med sina fruntimmer.»
»Var då?»
»I sin sängkammare.»
»Bra.»
»Då någon kom och lämnade henne en näsduk från hennes linnesömmerska.»
»Nå, och sedan?»
»Drottningen visade genast häftig sinnesrörelse och bleknade synbart under sminket.»
»Vidare! Vidare!»
»Emellertid steg hon upp och sade med upprörd röst: ‘Mina damer, vänta mig här, jag är tillbaka om tio minuter.‘ Därpå öppnade hon dörren till sin alkov och gick.»
