Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

»Två, monseigneur!»

»Var bo de?»

»Den ene vid Vaugirardgatan, den andre vid La Harpe-gatan.»

»Gick ni med henne in till dem?»

»Aldrig, monseigneur; jag väntade på henne utanför.»

»Och vad föregav hon för skäl för att gå in så där ensam?»

»Inga skäl alls, hon bara sa', att jag skulle vänta, och det gjorde jag.»

»Ni måste vara en mycket tillmötesgående äkta man, min kära herr Bonacieux», sade kardinalen.

»Han kallar mig sin kära herr Bonacieux», tänkte krämaren, »för tusan, det här går ju riktigt förträffligt!»

»Skulle ni känna igen de där portarna?»

»Ja.»

»Vet ni numren?»

»Ja.»

»Vilka äro de?»

»Nummer tjugufem Vaugirardgatan och nummer sjuttiofem La Harpegatan.»

»Det är bra», sade kardinalen.

Vid dessa ord tog han en silverklocka och ringde; officen kom in.

»Gå och sök upp Rochefort», sade han halvhögt, »och säg till honom att genast infinna sig, om han är återkommen.»

»Greven är därute», sade officern, »han anhåller att genast få tala med ers eminens.»

»Låt honom komma in, låt honom komma in!» sade Richelieu ivrigt.

Officern skyndade ut med den hastighet, varmed alla kardinalens tjänare brukade lyda sin herres befallningar.

»Med ers eminens!» mumlade Bonacieux och stod där alldeles förbryllad och rullade ögonen.

Fem sekunder hade icke gått, sedan officern försvunnit, då dörren öppnades på nytt och en ny person inträdde.

»Det är han!» utropade Bonacieux.

»Vilken han?» frågade kardinalen.

»Han som rövat bort min hustru.»

Kardinalen ringde ännu en gång, officern kom in igen.

»För den här karlen tillbaka till vakten och låt honom vänta, tills jag kallar in honom på nytt.»

»Nej, monseigneur, nej, det är inte han!» skrek Bona-