»Nej, monseigneur, mitt folk har inte kunnat säga mig något bestämt om den saken.»
»Men jag vet det, jag.»
»Ni, monseigneur!»
»Ja, eller åtminstone misstänker jag det. De uppehöllo sig, den ene på Vaugirardgatan nummer tjugufem, den andre på La Harpegatan nummer sjuttiofem.»
»Vill ers eminens, att jag skall låta arrestera dem båda?»
»Det är för sent, de ha nog givit sig av.»
»Sak samma, man kan ju övertyga sig därom.»
»Tag med er tio man av min livvakt och undersök noga de båda husen.»
»Jag skyndar, monseigneur!
»Och Rochefort rusade ut.
Sedan kardinalen blivit ensam, överlade han ett ögonblick och ringde därpå för tredje gången.
Samma officer som förut kom in.
»Låt fången komma in», sade kardinalen.
Mäster Bonacieux fördes in på nytt, och på en vink av kardinalen avlägsnade sig officern.
»Ni har bedragit mig,» sade kardinalen strängt.
»Jag», utropade Bonacieux, »jag bedraga ers eminens!»
»När er hustru gick till Vaugirardgatan och La Harpe-gatan, besökte hon inte några lärftskrämare.»
»Min gud, vilka besökte hon då?»
»Hon gick till hertiginnan de Chevreuse och hertigen av Buckingham.»
»Ja», sade Bonacieux, samlande alla sina minnen, »ja, så är det, ers eminens har nog rätt. Jag sa min hustru flera gånger, att det var märkvärdigt, att lärftskrämare kunde bo i sådana där hus, som inte hade några skyltar, och för varje gång skrattade min hustru åt mig. Ack, monseigneur», fortfor Bonacieux och kastade sig för kardinalens fötter, »så tydligt ni visar, att ni är kardinalen, den stora kardinalen, den snillrika mannen, som hela världen vördar och beundrar!»
Hur medelmåttig än den triumf var, som en så tarvlig beundrare som denna Bonacieux kunde skänka honom, njöt likväl kardinalen ett ögonblick därav; därpå, som om en ny tanke uppstigit i hans hjärna, drog han munnen till ett leende, och i det han räckte krämaren handen, sade han:
»Stig upp, min vän! Ni är en bra karl!»
»Kardinalen har tagit mig i hand! Jag har tryckt hans hand! Den stora mannen har kallat mig sin vän!»
