»Ja, min vän, ja», sade kardinalen med den faderliga ton, som han ibland kunde antaga, men som endast lurade dem, som icke kände honom, »och som man misstänkt er orättvist, nåväl, så måste ni ha ett skadestånd. Se här, tag den här pungen med hundra pistoler, och förlåt mig.»
»Jag skulle ha något att förlåta er, monseigneur», sade Bonacieux och var villrådig om han skulle taga pungen, förmodligen fruktande att den erbjudna gåvan endast var ett skämt. »Men det var ju er rättighet att låta häkta mig, det står ju er fritt att underkasta mig tortyr, att låta hänga mig — ni har att befalla, och jag skulle inte haft minsta ord att säga. Jag förlåta er, monseigneur, det kan aldrig vara er mening!»
»Åh, min bästa herr Bonacieux, ni är ädelmodig, ser jag, och jag tackar er. Ni tar således emot den där pungen och ni går er väg utan att vara alltför mycket missnöjd?»
»Jag går min väg förtjust, monseigneur.»
»Adjö då eller, rättare sagt, farväl så länge, ty jag hoppas att vi träffas igen.»
»Så ofta monseigneur önskar, jag står alltid till ers eminens’ tjänst.»
»Var lugn, det skall bli ofta nog, ty jag har funnit det högst angenämt att samtala med er.»
»Åh, monseigneur!»
»Farväl till härnäst, herr Bonacieux, farväl!»
Och kardinalen avskedade honom med en handrörelse, som Bonacieux besvarade med att buga sig ända till golvet; därpå gick han ut baklänges, och när han var ute i ytterrummet, hörde kardinalen honom i sin förtjusning skrika med full hals: »Leve monseigneur! Leve hans eminens! Leve den stora kardinalen!» Kardinalen åhörde småleende det ståtliga sätt, varpå herr Bonacieux gav sina entusiastiska känslor luft, och när krämarens hänförda utrop dött bort i fjärran, tänkte kardinalen:
»Det är bra! Den där karlen är hädanefter färdig att gå i döden för mig.»
Och kardinalen slog sig ned och studerade med den största uppmärksamhet plankartan över La Rochelle, vilken som sagt låg utbredd på hans skrivbord, i det han med en blyertspenna drog upp en linje utmärkande riktningen för den blivande beryktade damm, som aderton månader senare stängde den belägrade stadens hamn.
Just då han var som bäst fördjupad i sina strategiska betraktelser, öppnades dörren och Rochefort trädde in på nytt.
