första måndagen i april månad, år 1625, Meungs borgare, som hörde larm, men varken sågo det gula och röda standaret eller hertigens av Richelieu livré, rusade i väg mot värdshuset.
När de kommit dit, var det lätt för var och en att finna orsaken till detta buller.
En ung man — men låtom oss först teckna hans porträtt med ett par penndrag. Föreställ er Don Quijote vid aderton års ålder. Don Quijote utan rustning, utan pansarskjorta, utan benskenor. Don Quijote klädd i en yllejacka, vars blå färg hade förvandlats till en ofattlig färgskiftning av vindrägg och himmelsblått. Ett långt och mörklätt ansikte, framstående kindkotor, tydande på slughet, käkmusklerna ofantligt utvecklade, ett osvikligt kännetecken på gaskognaren, även utan den vanliga platta mössan — och vår unga man bar just en sådan mössa, prydd med ett slags plym; öppna och intelligenta ögon; krokig men fint tecknad näsa; hela figuren för stor för en yngling, för liten för en fullvuxen man. Ett mindre vant öga skulle ha tagit honom för en resande jordbrukarson, hade det icke varit för den långa värjan, som bars i ett lädergehäng över axeln och slog mot sin ägares vader, när han var till fots, och mot hästens raggiga sida, när han red.
Ty den unga mannen hade verkligen en häst, och denna häst var till och med så egendomlig, att den väckte uppmärksamhet; det var en béarnsk klippare, tolv eller fjorton år gammal, gul till färgen, utan tagel i svansen men icke utan knölar på benen, och som, ehuru han gick med huvudet lägre än knäna — vilket onödiggjorde användandet av språngrem — likafullt tillryggalade sina fyra mil om dagen. Olyckligtvis voro denna hästs egenskaper så väl dolda under hans besynnerliga päls och hans klumpiga hållning och gång, att på en tid, då alla människor kunde uppträda som hästkännare, anblicken av denna klippare väckte en sådan uppståndelse i den goda staden Meung, där han gjort sitt inträde för ungefär en kvarts timme sedan genom Beaugencyporten, att det ofördelaktiga intrycket därav återföll på ryttaren.
Och detta uppseende, som han väckte, var så mycket pinsammare för unge d'Artagnan — så hette denne nye Rosinantes Don Quijote — som han icke kunde dölja för sig den löjliga anstrykning en sådan häst, hur god ryttare han än var, måste ge honom; också hade han suckat djupt, då d'Artagnan den äldre skänkte honom den. Han var icke
