okunnig om, att en sådan häst var värd på sin höjd tjugu livres; men det är sant, att orden, som åtföljde gåvan, voro ovärderliga.
»Min son», sade den gaskogniske adelsmannen — på den rena béarnska dialekt, som Henrik IV aldrig kunde lägga bort — »denna häst är född i din fars hus för snart tretton år sedan och har vistats där alltsedan, vilket bör vara dig ett skäl att hålla av honom. Sälj honom aldrig, låt honom dö lugnt och hederligt av ålderdom. Och går du i fält med honom, så skona honom som du skulle skona en gammal tjänare. Vid hovet», fortfor d'Artagnan den äldre, »om du får den äran att uppträda där — en ära, vartill din gamla adel för övrigt gör dig berättigad — må du på ett värdigt sätt söka att uppbära ditt adliga namn, som med heder burits av dina förfäder under mer än femhundra år, detta både för din egen och de dinas skull. Med de dina menar jag dina anhöriga och vänner. Tål aldrig någonting, annat än av kardinalen och konungen. Det är genom sitt mod, lägg det väl på minnet, endast genom sitt mod, som en adelsman i våra dagar kommer fram i världen. Den som darrar en sekund försummar kanske att fatta den hand, som just under denna sekund lyckan räcker honom. Du är ung, du bör vara tapper av två skäl: det första är, att du är gaskognare, det andra, att du är min son. Undvik icke tillfällena och uppsök äventyren. Jag har lärt dig att sköta värjan; du har ett knäveck av järn, en handled av stål; drag värjan vid alla tillfällen, duellera, så mycket mera som duellerna äro förbjudna och det därför bevisar dubbelt så mycket mod att slåss. Jag har intet annat att giva dig, min son; än femton écus, min häst och de råd du nyss hört. Din mor kommer därtill att lägga receptet på en balsam, som hon fått av en zigenerska och som har en underbar förmåga att läka alla sår utom hjärtats. Begagna dig av allt till din fördel och lev lyckligt och länge! — Jag har nu endast ett ord att tillägga, och det är ett exempel, som jag föreslår dig att följa — icke mitt eget, ty jag för min del har aldrig uppträtt vid hovet och har aldrig deltagit i något annat krig än religionskrigen, och då som frivillig; men jag vill tala om herr de Tréville, som en gång varit min granne och som haft den äran som litet barn att leka med vår konung Ludvig XIII, Gud skydde honom! Emellanåt urartade deras lekar till slagsmål, och i dessa slagsmål var icke konungen alltid den starkaste. De slag konungen därvid fick ingåvo honom mycken aktning och vänskap för herr de
