Kardinalen såg konungens mening och gensköt honom.
»Förlåt», sade han, »men om ers majestät i mig ser en jävig domare, så drar jag mig tillbaka.»
»Hör på», sade konungen, »kan ni svära vid min far, att herr Athos var hos er under överfallet och att han icke tagit någon del däri?»
»Vid er ärorika fader och vid er själv, sire, som jag älskar och vördar mest av allt här i världen, svär jag det!»
»Men betänk, sire», sade kardinalen, »att om vi på detta sätt släppa fången, så får man aldrig lära känna sanningen.»
»Herr Athos finns ju alltid tillstädes», genmälde herr de Tréville, »färdig att svara, när det behagar herrar domare att fråga honom. Han kommer inte att rymma, herr kardinal, var lugn, den saken svarar jag för.»
»Ja, visst, han rymmer inte», sade konungen, »han finns ju alltid till hands, som herr de Tréville säger. Dessutom», tillade han sänkande rösten och med en bedjande blick på hans eminens, »är detta ett sätt att insöva dem i säkerhet och det är ju politiskt.»
Denna Ludvig XIII:s politik kom Richelieu att le.
»Befall, sire», sade han, »ni har benådningsrätt.»
»Benådningsrätten kan endast användas mot brottslingar», sade de Tréville, som ville ha sista ordet, »och min musketör är oskyldig. Det är således icke nåd ni skall utöva, sire, utan rättvisa.»
»Och han sitter på For-l'Evêque?» sade konungen.
»Ja, sire, och i ensam cell, i en fängelsehåla som den värsta brottsling.»
»För fan, för fan!» mumlade konungen. »Vad är att göra?»
»Underteckna en frigivningsorder, och allt är klart», sade kardinalen. »Jag tror som ers majestät, att herr de Trévilles garanti är mer än tillräcklig.»
Tréville bugade sig vördnadsfullt med en tillfredsställelse, som icke var alldeles fri från fruktan; han skulle ha föredragit ett envist motstånd hos kardinalen framför denna plötsliga medgörlighet.
Konungen skrev under frigivningsordern och Tréville skyndade utan dröjsmål bort med den.
Just när han skulle gå, visade kardinalen honom ett vänligt småleende och sade till konungen:
»Det råder mycken harmoni mellan befäl och gemene man vid edra musketörer, sire; detta är mycket fördelaktigt för tjänsten och synnerligen hedrande för båda parterna.»
