Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

len litade på rekommendationen och fick icke skäl att ångra det. Man berättade åtskilliga historier om honom, bland annat följande:

Efter en stormig ungdom hade han dragit sig tillbaka till ett kloster för att åtminstone under någon tid försona ynglingaårens dårskaper. Men då han inträdde på detta heliga ställe, hade den stackars botgöraren icke kunnat stänga dörren efter sig så hastigt, att icke de passioner, han velat undfly, smögo sig in dit med honom. Han anfäktades oupphörligt av dem, och priorn, åt vilken han anförtrodde sin svåra prövning och som ville göra vad han kunde för att rädda honom, gav honom det rådet att söka besvärja den leda frestaren genom att varje gång skynda till klockrepet och ringa av alla krafter. Vid ljudet av klockan skulle munkarna veta, att en broder hemsöktes av frestelser, och hela klostret skulle göra bön för honom.

Rådet syntes den blivande kanslern gott. Han besvor den onda anden med god förstärkning av munkarnas böner; men djävulen låter icke gärna driva ut sig från en plats, där han lagt in garnison; i samma mån man fördubblade besvärjelserna, fördubblade han frestelserna, så att slutligen klockan ringde allt vad tygen höllo natt och dag, förkunnande botgörarens brinnande längtan att späka köttet.

Munkarna fingo icke ett ögonblicks ro. Hela dagen gjorde icke annat än sprungo upp och ned för trapporna till kapellet, om nätterna måste de, förutom den sista aftongudstjänsten och ottesången springa upp minst tjugu gånger ur sängen och kasta sig på knä på stengolvet i sina celler.

Man vet icke, om det var djävulen, som släppte sitt rov, eller om det var munkarna, som tröttnade; nog av, efter tre månader syntes botgöraren åter ute i världen med ryktet om sig att vara den mest ohyggligt besatta varelse, som någonsin funnits till.

När han gick ut ur klostret, gick han in på ämbetsmannabanan, blev efter sin onkel domstolspresident, slöt sig till kardinalens parti, vilket bevisade icke litet skarpsinnighet, blev kansler, tjänade nitiskt hans eminens i hans hat mot änkedrottningen och hans hämnd mot Anna av Österrike, uppeggade domarne i rättegången mot Calais, uppmuntrade herr de Laffemas’ försök i den högre taskspelarkonsten och erhöll slutligen, invigd i kardinalens hela förtroende, som han gjort sig så väl förtjänt utav, det egendomliga uppdrag, för vars verkställande han nu infann sig hos drottningen. Drottningen befann sig ännu på stående fot, då han