Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

svara den kardinalens böjelse, som Anna av Österrike alltid slutade med att avvisa — hade den stackars drottningen sett sina trognaste tjänare, sina intimaste vänner och sina käraste gunstlingar falla runt omkring sig. Liksom dessa olyckliga, som sägas av naturen vara utrustade med någon fördärvbringande egenskap, bragte hon ofärd över allt vad hon vidrörde, hennes vänskap var ett olyckstecken, som uppkallade förföljelse. Fru de Chevreuse och fru de Vernet voro förvista, och La Porte dolde icke för sin härskarinna, att han väntade sig att bli arresterad vilket ögonblick som helst.

Just då hon satt som djupast och dystrast försjunken i dessa betraktelser, öppnades dörren till rummet och konungen kom in.

Föreläserskan avbröt ögonblickligen, alla damerna stego upp och det uppstod djup tystnad.

Konungen däremot visade icke minsta artighetsbetygelse, han endast stannade framför drottningen och sade i upprörd ton:

»Madame, ni kommer att få ett besök av herr storsigillbevararen, som skall meddela er vissa saker, som jag uppdragit åt honom.»

Den olyckliga drottningen, som man oupphörligt hotade med skilsmässa, förvisning och till och med åtal inför domstol, bleknade under sminket och kunde icke avhålla sig från att säga:

»Men varför detta besök, sire? Vad skall storsigillbevararen ha att säga mig, som icke ers majestät kan säga mig själv?»

Konungen svängde om på klacken utan att svara, och nästan i samma ögonblick anmälde gardeskaptenen, herr de Guitaut, storsigillbevararen.

När denne kom in, hade konungen redan lämnat rummet genom en annan dörr.

Storsigillbevararen kom in halvt leende, halvt rodnande. Som vi antagligen komma att träffa honom på nytt under loppet av denna berättelse, kan det icke skada, att våra läsare redan nu få göra närmare bekantskap med honom.

Denna storsigillbevarare eller justitieminister, som även kallades kansler, var en lustig karl. Det var Des Roches le Masle, kanonikus i Notre-Dame och en gång kammartjänare hos kardinalen, som rekommenderat honom hos hans eminens såsom en synnerligen pålitlig man. Kardina-