»Sire, jag bönfaller!»
»Dessutom, hur skulle det gå till?»
»Ers majestät skulle göra något, som ni vet kunde vara henne angenämt.»
»Och det skulle vara?»
»Giv en bal; ers majestät vet hur förtjust drottningen är i att dansa. Jag ansvarar för, att hennes agg inte skall kunna motstå en sådan uppmärksamhet å ers majestäts sida.»
»Herr kardinal, ni vet att det inte är alla slags världsliga nöjen jag tycker om.»
»Ja, men drottningen blir er endast så mycket tacksammare, då hon känner er motvilja för detta nöje; dessutom vore det ju ett tillfälle för henne att få använda de där vackra diamanterna, som ers majestät skänkte henne häromdagen på hennes namnsdag och som hon ännu inte haft något tillfälle att bära.»
»Vi få se, herr kardinal, vi få se», sade konungen, som i sin glädje över att se drottningen skyldig till ett brott, som han icke brydde sig mycket om, och oskyldig till ett felsteg, som han mycket fruktade, var fullkomligt beredd att försona sig med henne. »Vi få se, men på min ära ni är alldeles för mild.»
»Sire», sade kardinalen, »lämna strängheten åt ministrarna, mildheten är en kunglig dygd; utöva den, och ni skall få se, att det bekommer er väl.»
Varpå kardinalen, som hörde klockan slå elva, bugade sig djupt, anhöll att få avlägsna sig och bevekande bad konungen att försona sig med drottningen.
Anna av Österrike, som på grund av det henne frånrövade brevet var beredd på förebråelser, blev högst förvånad, då hon dagen därpå såg konungen göra försök till ett närmande. Hennes första rörelse var avvisande, hennes kvinnliga stolthet och hennes värdighet som drottning hade båda blivit så grymt sårade, att hon icke kunde låta blidka sig i första taget; men besegrad av sina hovdamers råd, syntes hon slutligen börja att glömma. Konungen begagnade sig av detta första tecken till återvändande harmoni för att meddela henne, att han inom kort ämnade ge en fest.
En fest var någonting så sällsynt för den stackars Anna av Österrike, att vid denna underrättelse, såsom kardinalen förutspått, det sista spåret av harm försvann, om icke i hennes hjärta, så åtminstone i hennes ansikte. Hon frå-
