gade vilken dag denna fest skulle äga rum, men konungen svarade, att han måste komma överens om den saken med kardinalen.
Och konungen frågade även kardinalen varje dag, vid vilken tid denna fest skulle äga rum, och varje dag fann kardinalen någon förevändning att uppskjuta med bestämmandet av tiden.
På detta sätt gingo tio dagar.
På åttonde dagen efter den scen vi nyss berättat fick kardinalen ett brev från London, som innehöll endast dessa rader:
»Jag har dem, men jag kan icke lämna London i brist på
pengar; skicka mig femhundra pistoler, och fyra eller fem
dagar efter det jag fått dem skall jag vara i Paris.»
Samma dag kardinalen fått detta brev, gjorde konungen
honom sin vanliga fråga.
Richelieu räknade på fingrarna och tänkte:
»Hon säger att hon skall vara i Paris fyra eller fem dagar efter det hon fått pengarna; det behövs fyra eller fem dagar för pengarna att komma fram — det gör tio dagar; vidare måste tagas i beräkning motvind, andra ogynnsamma tillfälligheter och kvinnlig brist på uthållighet — låt oss således säga tolv dagar.»
»Nå, herr hertig», sade konungen, »har ni räknat efter?»
»Ja, sire. Vi ha i dag den tjugonde september, den tredje oktober ger stadens magistrat en fest. Detta passar ju förträffligt, ty på det sättet behöver det inte se ut, som om ni gjorde något för att gå drottningen till mötes.»
Därpå tillade kardinalen:
»Apropå, sire, glöm inte att säga till hennes majestät dagen före festen, att ni önskar se hur de där diamantägiljetterna kläda henne.»
17.
MAKARNA BONACIEUX
Det var andra gången kardinalen talade med konungen om de där diamanterna; denna envishet slog konungen, och han började tro, att det låg någon hemlighet under den.
Mer än en gång hade konungen blivit förödmjukad av
