kardinalen, vars polis, om den än icke var lika fullkomlig som nutidens, likväl var utmärkt och bättre underrättad än han själv om vad som tilldrog sig i hans eget hus. Han hoppades således att under ett samtal med sin gemål få något ljus i saken och att sedan inför hans eminens kunna komma med någon hemlighet, som vare sig kardinalen kände eller icke kände till den, i båda fallen skulle höja honom ansenligt i hans ministers ögon.
Han gick alltså för att träffa drottningen, och sin vana trogen började han samtalet med nya hotelser mot hennes omgivning. Anna av Österrike satt med sänkt huvud och lät hans ordflöde strömma, i förhoppning att det skulle stanna någon gång, men det var just vad Ludvig icke ville; han ville ha i gång ett samtal, ur vilket något ljus kunde framspringa, övertygad som han var, att kardinalen hade någon baktanke och för hans räkning stämplade någon av dessa förfärliga överraskningar, som kardinalen var en sådan mästare i att ställa till. Han vann även mycket riktigt till sist sitt mål genom sina envisa anklagelser.
»Men, sire», utbrast slutligen Anna av Österrike, trött på dessa svävande angrepp, »ni säger mig inte allt vad ni har på hjärtat. Vad har jag då gjort? Vilket brott har jag väl begått. Det är inte möjligt, att ers majestät ställer till allt detta väsen för ett brev, som jag skrivit till min bror?»
Konungen i sin tur attackerad på ett så direkt sätt, visste icke vad han skulle svara; han tänkte, att nu var rätta ögonblicket att uttala den önskan, som han eljest icke bort yttra förrän dagen före festen.
»Madame», sade han majestätiskt, »det blir inom kort en bal på stadshuset; jag väntar, att ni för att hedra vår präktiga magistrat, infinner er där i stor hovdräkt och framför allt prydd med de diamanter jag skänkte er på er namnsdag. Där har ni mitt svar.»
Svaret var förkrossande. Drottningen trodde, att hennes gemål visste allt och att kardinalen hade förmått honom att på detta sätt gå och förställa sig under en hel veckas tid och icke låtsa om någonting, vilket för övrigt överensstämde med hans egen karaktär. Hon blev förfärligt blek, hon stödde mot en konsol sin beundransvärt vackra hand, som denna gång liknade en hand av vax, och betraktade konungen med förskrämda blickar, svarade hon icke ett enda ord.
»Ni hör, madame», sade konungen, som njöt av denna
