»Nej, vet du, min vän», sade krämaren, »jag säger nej, alldeles bestämt. Jag är rädd för intriger. Jag har sett Bastiljen på nära håll, jag! Brrr! Den är ohygglig, den där Bastiljen, bara jag tänker på den, går det rysning över mig. Man hotade mig med tortyr. Vet du vad tortyr vill säga? Träkilar, som man bänder ut benen med, tills knotorna krossas. Nej, jag far bestämt inte. Men för tusan, varför far du inte själv? Ty sannerligen tror jag inte, att jag hittills misstagit mig på din person — jag tror, att du är en karl, och det en av de allra värsta ändå!»
»Och du, du är en kvinna, en eländig kvinna, dum och förfäad. Jaså, du är rädd? Nåväl, om du inte genast reser, så låter jag arrestera dig på drottningens befallning, och jag låter sätta in dig på den där Bastiljen, som du är så rädd för.»
Bonacieux började tänka efter på fullt allvar; han vägde noga i sin hjärna kardinalens vrede mot drottningens och fann, att kardinalens hade en ofantlig övervikt.
»Nå, låt arrestera mig på drottningens befallning», sade han, »men då är det jag som vänder mig till hans eminens och ber honom sätta Bonacieux på fri fot.»
Fru Bonacieux insåg nu äntligen, att hon hade gått för långt, och hon blev förskräckt över sin oförsiktighet. Hon betraktade ett ögonblick med bävan detta dumma ansikte med sin okuvliga envishet liksom hos dårarna, när de hysa fruktan.
»Nåja, må så vara», sade hon, »det kan ju hända, att du har rätt — ni män förstå er bättre på politiken än vi kvinnor, och i synnerhet du, min vän, som har haft tillfälle att tala med kardinalen. Men i alla fall är det bra ledsamt», tillade hon, »att min man, på vars tillgivenhet jag trodde mig kunna räkna, behandlar mig så där ovänligt och inte vill göra mig till viljes i fråga om ett infall.»
»Det är därför att dina infall kunna gå för långt», svarade Bonacieux triumferande, »och jag misstror dem.»
»Nåja, det får väl vara då», sade den unga kvinnan suckande» nu tala vi inte längre om saken.»
»Om du åtminstone ville säga mig vad jag skulle göra i London», återtog Bonacieux, som nu något sent erinrade sig, att Rochefort uppmanat honom att söka utforska sin hustrus hemligheter.
sDet är onödigt, att du får veta det», sade fru Bonacieux, som nu återhölls av en instinktiv misstro; »det var bara fråga om en småsak, sådana som fruntimren tycka om,