»Gissar du inte det?»
»Från kardinalen?»
»Från honom och från min vän greve de Rochefort.»
»Greve de Rochefort! Men det var ju han, som förde bort mig.»
»Mycket möjligt.»
»Och den karlen tar du emot pengar utav?»
»Har du inte själv sagt, att det där bortrövandet var en helt och hållet politisk sak?»
»Jo, men det hade till ändamål att få mig att förråda min härskarinna, att genom tortyr avtvinga mig bekännelser, som kunnat blottställa min höga drottnings heder och kanske hennes liv.
»Min fru», svarade Bonacieux, »er höga drottning är en trolös spanjorska, och vad kardinalen gör, är rätt gjort.»
»Min herre», sade den unga kvinnan, »jag visste, att ni var feg, girig och dum, men jag visste inte, att ni var nedrig!»
»Min fru», sade Bonacieux, som aldrig förr sett sin hustru ond och som bävade för det husliga ovädret, »vad är det ni säger?»
»Jag säger, att du är en usling!» fortfor fru Bonacieux, som såg, att hon återvann en viss makt över sin man. »Jaså, du gör i politik, du, och kardinalistisk till på köpet? Jaså, du säljer dig för pengar med kropp och själ åt avgrundsanden!»
»Nej, men åt kardinalen.»
»Det är sak samma», utbrast den unga kvinnan, »den som säger Richelieu, säger Satan!»
»Tyst då, tyst, man kunde höra dig!»
»Ja, du har rätt, och jag skulle få blygas över din låghet!»
»Men vad är det då du begär av mig? Låt höra!»
»Jag har ju redan sagt dig det: att du reser på ögonblicket, att du redligt fullgör det uppdrag jag gör dig den äran att anförtro dig, och på det villkoret glömmer och förlåter jag allt, ja ännu mer» — hon räckte honom handen — »jag skänker dig åter min vänskap.»
Bonacieux var feg och snål, men han älskade sin hustru, och han kände sig rörd. En femtio års man kan icke länge vara ond på en tjugutre års kvinna. Fru Bonacieux såg, att han tvekade.
»Nå, har du bestämt dig!» frågade hon.
»Men, min kära vän, betänk då en smula vad det är du begär av mig. London ligger långt från Paris, mycket långt, och så är kanske det där uppdraget inte utan sina faror.»
»Vad gör det, om du undviker dem!»
