tar över adertonde kapitlet av den helige Augustinus, som han måste skriva på latin till följande vecka och som gjorde honom mycket huvudbry.
Då de båda vännerna suttit och språkat en liten stund, kom en av herr de Trévilles betjänter med ett förseglat konvolut.
»Vad är det där?» frågade Aramis.
»Den permissionssedel, som herrn begärt», svarade betjänten.
»Jag? Jag har inte begärt någon permission.»
»Var tyst och tag emot den», sade d'Artagnan. »Och ni, min vän, här har ni en halv pistol för ert besvär; säg herr de Tréville, att herr Aramis tackar honom på det varmaste.»
Betjänten bugade sig ända till golvet och gick.
»Vad betyder det här?, frågade Aramis.
»Gör i ordning vad som behövs för en fjorton dagars resa, och följ mig.»
»Men jag kan inte just nu lämna Paris utan att veta…»
Aramis hejdade sig.
»Vad det blivit av henne, inte sant?» ifyllde d'Artagnan.
Vilken henne?» frågade Aramis.
»Damen, som var här, hon med den broderade näsduken.»
»Vem har sagt dig, att här varit någon dam?» frågade Aramis och blev blek som ett lik.
»Jag har själv sett henne.»
»Och du vet vem hon är?»
»Jag misstänker det åtminstone.»
»Hör på», sade Aramis, »eftersom du vet så mycket, vet du också vad det blivit av henne?»
»Jag förmodar att hon återvänt till Tours.»
»Till Tours? Ja, så är det nog; jag ser nu att du känner henne. Men hur har hon kunnat återvända till Tours utan att säga mig ett ord?»
»Därför att hon fruktade att bli arresterad?»
»Ja, men varför har hon inte skrivit?»
»Därför att hon var rädd för att kompromettera sig.»
»D'Artagnan, du återger mig livet! utropade Aramis. »Jag trodde mig försmådd, bedragen. Jag kände mig så lycklig över att få återse henne! Jag kunde inte tro, att hon riskerade sin frihet för min skull, och ändå — av vad skäl skulle hon väl eljest återvänt till Paris?»
»Av samma skäl, som nu gör att vi resa till England.»
»Och vad är det för skäl?, frågade Aramis.
