Porthos och Aramis för att följa med sin vän, som de inte vilja överge i en så sorglig belägenhet. Permissionssedlarna, som jag skickar dem, blir det bästa beviset på, att jag gillar både er och deras färd.»
»Jag tackar, herr kapten, ni är mer än god!»
»Gå då och sök upp dem genast, och giv er av redan i natt. Åh, det var sant! Skriv först er permissionsansökan till kapten Desessarts. Kanske har ni en spion i hälarna på er, och ert besök här, som i så fall redan är känt av kardinalen, får på detta sätt en antaglig förklaring.»
D'Artagnan skrev sin permissionsansökan, och då herr de Tréville tog emot dem ur hans händer försäkrade han, att före klockan två på morgonen skulle de fyra permissionssedlarna vara skickade hem till var och en av de fyra resandena.
»Kanske jag får be herr kapten vara god och skicka min till Athos», sade d'Artagnan; »om jag återvänder hem till mig, kunde jag bli utsatt för något obehagligt sammanträffande.»
»Var lugn; Farväl och lycklig resa! Men det var sant», sade Tréville och ropade honom tillbaka.
D'Artagnan vände genast om.
»Har ni pengar?»
D'Artagnan klingade med penningpungen, som han hade i fickan.
»Är det nog?»
»Tre hundra pistoler.»
»Det är bra, med dem kan man resa till världens ände. Skynda då!»
D'Artagnan bugade sig för herr de Tréville, som räckte honom handen, och d'Artagnan tryckte den på en gång vördnadsfullt och tacksamt. Ända sedan han kom till Paris, hade han endast åtnjutit välvilja av denna förträffliga man, som han alltid funnit full av värdighet, rättänkande, storsint och ädel.
Hans första besök gällde nu Aramis; han hade icke varit hos denna sin vän alltsedan den där märkliga natten, då han följde efter fru Bonacieux; ja ännu mer, han hade knappt talat med den unga musketören, men var gång han sett en skymt av honom, hade han tyckt sig märka en djup sorgsenhet i hans uppsyn.
Även denna afton satt Aramis uppe dyster och grubblande; d'Artagnan frågade honom om orsaken till denna djupa melankoli, och Aramis ursäktade sig med en kommen-
