20.
RESAN
Klockan två på morgonen redo våra fyra äventyrare ut från Paris genom Saint-Denisstadsporten. Så länge det var mörkt förblevo de tysta; mot sin vilja rönte de intryck av mörkret och sågo bakhåll överallt.
Vid dagens första strålar löstes deras tungor och munterheten återvände med solen; det var som dagen före en strid, hjärtat klappade, ögonen logo, man kände att livet, som man kanske snart skulle förlora, ändå i grund och botten var en skön sak.
Anblicken av karavanen var för övrigt så fruktansvärd som möjligt; musketörernas svarta hästar, deras krigiska hållning, den vana att gå i skvadron, som kommer dessa soldatens nobla kamrater att marschera regelbundet, skulle ha förrått även det strängaste inkognito.
Betjänterna följde efter, beväpnade till tänderna.
Allt gick bra till Chantilly, dit man kom fram vid åttatiden på morgonen. Man måste ha frukost. Man steg av utanför ett värdshus, som rekommenderades av en skyltföreställande den helige Martin, som gav hälften av sin kappa åt en fattig. Betjänterna tillsades att icke sadla av och att hålla sig färdiga att genast fortsätta resan.
Man gick in i den allmänna värdshussalen och satte sig tillbords.
En adelsman, som nyss anlänt på vägen från Dammartin, satt vid samma bord och frukosterade. Han började tala om väder och vind, de resande svarade, han drack dem till, de visade honom samma artighet tillbaka.
Men just som Mousqueton kom och anmälde, att hästarna voro färdiga, och man ämnade stiga upp från bordet, föreslog främlingen Porthos, att de skulle tömma ett glas för kardinalen, och Porthos svarade, att han ingenting hade emot den saken, såvida främlingen i sin tur ville göra honom sällskap och dricka konungens skål. Främlingen skrek då, att han inte kände någon annan kung än hans eminens. Porthos kallade honom fyllbult och främlingen drog värjan.
»Du har gjort en dumhet», sade Athos, »men nu är det
