för sent att ändra. Döda den där karlen och skynda efter oss, så fort du hinner.»
Och de tre andra kastade sig upp på sina hästar och redo bort i sporrsträck, under det att Porthos lovade sin motståndare att genomborra honom med alla fäktkonstens kända stötar.
»Det var en, det!» sade Athos, när de hunnit femtio steg bort.
»Men varför skulle den där karlen antasta just Porthos och inte någon av oss?» frågade Aramis.
»Därför att då han hörde Porthos vara högljuddare än vi andra, tog han honom för anföraren», sade d'Artagnan.
»Har jag inte alltid sagt, att den där unga gaskognaren är en riktig vishetsbrunn?» sade Athos halvhögt:
Och ryttarna fortsatte sin väg.
I Beauvais rastade man två timmar, dels för att låta hästarna pusta, dels för att invänta Porthos. Men då Porthos efter dessa två timmar icke anlänt och ej heller låtit höra av sig på något sätt, begav man sig åter på väg.
En halvmil bortom Beauvais, på ett ställe där vägen var tätt inklämd mellan två sluttningar, träffade man åtta eller tio karlar, som tycktes begagna sig av den omständigheten, att vägen på denna sträcka icke var stenlagd, och gåvo sig min av att arbeta på den, i det de grävde gropar och togo upp smutsiga hjulspår.
Aramis, som var rädd för att smutsa ned sina stövlar i denna konstgjorda lervälling, tilltalade dem barskt; Athos ville hejda honom, men det var för sent. Arbetarna började håna ryttaren och lyckades genom sin oförskämdhet reta till och med den lugna Athos, så att han styrde sin häst mot en av dem.
Då drogo alla karlarna sig tillbaka till det ena diket och togo var sitt där gömda gevär, och slutet blev att de sju resandena formligen måste passera gatlopp mellan dessa gevär. Aramis fick en kula genom axeln och Mosqueton en, som inträngde i de köttiga delar, som förlänga nedre delen av veka livet: Mosqueton ensam föll av hästen, icke just för att han var särdeles svårt sårad, utan snarare därför att han icke kunde se sin blessyr och förmodligen trodde den vara farligare än den i själva verket var.
»Det är ett bakhåll, sade d'Artagnan; »låt oss inte lossa ett enda skott, utan nu raskt framåt!»
Aramis, så svårt sårad han är var, höll sig fast i manen på sin häst, som förde bort honom med de andra. Mousque-
