Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i närheten. Vid porten stodo tre fullt sadlade hästar, friska och utvilade. Det var just vad de behövde. Planchet frågade, var ägarna funnos, och fick till svar, att ryttarna hade tillbragt natten i värdshuset och nu voro inne hos värden och betalade sina räkningar.

Även Athos gick in för att betala, medan d'Artagnan och Planchet stannade vid porten till gatan. Värden var inne i ett avsides liggande rum på nedra botten; man bad Athos stiga in till honom.

Athos gick in utan att misstänka något och tog upp två pistoler för att betala; värden var ensam och satt vid sitt skrivbord, vars ena låda var halvt utdragen. Han tog pengarna av Athos, vände dem om och om igen i sina händer, tills han plötsligt började skrika, att de voro falska och att han skulle låta arrestera honom och hans kamrat som falskmyntare.

»Slyngel», sade Athos och gick rätt på honom, »jag skall skära öronen av dig!»

I samma ögonblick kommo fyra beväpnade karlar inrusande genom sidodörrarna och kastade sig över Athos.

»Jag är fast!» ropade Athos med hela styrkan av sina lungor. »Bort härifrån, d'Artagnan! Fort! Fort!» Och han lossade två pistolskott.

D'Artagnan och Planchet läto icke säga sig detta två gånger, de lösgjorde ett par av hästarna, som väntade vid porten, hoppade upp på dem, höggo sporrarna i dem och satte av i fyrsprång.

»Vet du hur det gick med Athos?» frågade d'Artagnan Planchet, under det de sprängde framåt.

»Ack, herre», sade Planchet, »två såg jag falla för hans båda skott och jag tyckte mig se genom glasrutan på dörren, att han fäktade med de andra.»

»Tappre Athos!» halvviskade d'Artagnan. »Och att nödgas överge honom! Nåja, detsamma kanske väntar oss själva några steg härifrån. Framåt, Planchet, framåt! Du är en bra pojke.»

»Jag sa er ju, herre», svarade Planchet, »att picarderna lär man inte känna i första taget; dessutom är jag här hemma i mitt land, och det piggar upp mig.»

Och sporrande hästarna ännu mera kommo de fram till Saint-Omer i ett sträck. Där läto de hästarna pusta, medan de höllo tyglarna över armen av fruktan för någon olycka, och åto en bit själva på stående fot ute på gatan, varpå de skyndade vidare.