»I så fall låt oss segla», sade skepparen.
»Ja, låt oss segla», upprepade d'Artagnan.
Och han hoppade med Planchet ned i jollen; fem minuter därefter voro de ombord.
Det var hög tid; man hade icke hunnit en halv mil ut på sjön, då d'Artagnan såg en blixt och hörde en knall.
Det var kanonskottet som tillkännagav hamnens stängning.
Nu var det tid för d'Artagnan att tänka på sin blessyr; men lyckligtvis var det så, som han tänkt sig, den var icke vidare farlig. Värjspetsen hade träffat ett revben och glidit längs benet, dessutom hade skjortan genast fastnat vid såret och det hade knappt blött några droppar.
D'Artagnan var alldeles förbi av trötthet; man lade en madrass åt honom på däck, han kastade sig på den och somnade genast.
Följande morgon i daggryningen hade man ännu en och en halv eller två mil kvar till engelska kusten; vinden hade varit skral hela natten, och man hade gjort obetydlig fart.
Klockan tio kastade fartyget ankar i Dovers hamn. Klockan halv elva satte d'Artagnan foten på engelsk jord utropande:
»Äntligen är jag då här!»
Men det var icke allt, det gällde nu att komma till London. I England var dock postväsendet ganska väl ordnat. D'Artagnan och Planchet togo var sin kurirhäst, en postiljon red framför dem, på fyra timmar voro de framme vid huvudstadens portar.
D'Artagnan kände icke till London och icke ett ord engelska kunde han; men han skrev Buckinghams namn på ett papper, som han höll i handen, och alla människor kunde visa honom vägen till hertigens hotell.
Hertigen var på jakt vid Windsor tillsammans med konungen.
D'Artagnan bad att få tala med hertigens kammartjänare, som följde honom på alla hans resor och talade franska obehindrat; han sade honom, att han kom från Paris i en sak, »som gällde liv och död, och att han måste tala vid hans herre, och det på ögonblicket».
Den säkerhet, varmed d'Artagnan talade, övertygade Patrice, så hette denna minister åt en minister. Han lät sadla två hästar och åtog sig att följa med d'Artagnan. Vad Planchet angår, hade man lyft honom av hästen styv som en
