planka, den stackars gossens krafter voro alldeles uttömda; d'Artagnan däremot tycktes vara av järn.
Man kom fram till slottet och frågade efter hertigen, konungen och Buckingham voro på fågeljakt i några sumpmarker en halvmil eller mera från slottet.
På tjugu minuter var man framme vid den uppgivna platsen. Snart hörde Patrice sin herres röst, då han lockade på sin falk.
»Vem får jag anmäla för hans nåd hertigen?» frågade Patrice.
»Den unga mannen, som sökte gräl med honom en afton på Pont-Neuf framför La Samaritaine.»
»En högst egendomlig rekommendation.»
»Ni skall få se, att den är lika god som någon annan.»
Patrice satte sin häst i galopp, kom fram till hertigen och anmälde på det sätt han blivit ombedd, att en budbärare väntade på honom.
Buckingham förstod genast, att det var d'Artagnan, och misstänkande, att något hänt i Frankrike, som man nu kom för att meddela honom, gav han sig endast tid att fråga, var budbäraren fanns; och då han på långt håll kände igen gardesuniformen, satte han sin häst i galopp och red rakt fram till d'Artagnan. Patrice höll sig av grannlagenhet avsides.
»Det har väl inte hänt drottningen någon olycka?» utropade Buckingham och inlade hela sin tanke och hela sin kärlek i denna fråga.
»Jag tror inte det, men jag tror, att hon hotas av någon fara, ur vilken ers nåd ensam kan rädda henne.»
»Jag?» utropade Buckingham. Vad! Jag skulle vara nog lycklig att på något sätt kunna vara henne till nytta? Tala! Tala!»
»Var god och tag det här brevet», sade d'Artagnan.
»Ett brev! Och från vem är det?»
»Från hennes majestät, skulle jag tro.»
»Från hennes majestät!, sade Buckingham och bleknade så häftigt, att d'Artagnan fruktade, att han skulle bli sjuk.
Hertigen bröt sigillet.
»Vad är det här för hål?» frågade han och visade d'Artagnan ett ställe, där brevet var genomborrat.
»Åh!» sade d'Artagnan, »det hade jag inte märkt. Det måste ha varit greve de Wardes’ värja, som gjorde detta, innan den träffade mig i bröstet.»
»Ni är sårad?» frågade Buckingham och öppnade brevet.
