Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Därpå ställde han en vakt vid varje dörr med befallning att icke släppa in någon annan än hans kammartjänare Patrice. Det är onödigt att tillägga, att det var juveleraren och hans medhjälpare absolut förbjudet att under vad förevändning som helst lämna rummet.

När denna sak var ordnad, kom hertigen tillbaka till d'Artagnan.

»Seså, min unga vän», sade han, »nu tillhör England oss båda! Vad önskar ni? Vad begär ni?»

»En säng», svarade d'Artagnan; »jag tillstår, att det är vad jag för ögonblicket bäst behöver.»

Buckingham gav d'Artagnan ett rum, som låg bredvid hans eget. Han ville ha den unga mannen så nära som möjligt, icke för att han misstrodde honom, utan för att ständigt ha någon att tala med om drottningen.

En timme därefter kungjordes i London påbudet att icke ur rikets hamnar släppa ut något till Frankrike destinerat fartyg, icke ens postpaketbåten. Detta var i allas ögon liktydigt med en krigsförklaring mellan de båda rikena.

Andra dagen därefter klockan elva på förmiddagen voro de båda diamantägiljetterna färdiga och så noggrant eftergjorda, så fullkomligt lika, att Buckingham icke kunde skilja de nya från de gamla och att till och med de mest övade i bedömandet av dylika arbeten skulle låtit narra sig likaväl som han.

Han lät genast kalla in d'Artagnan.

»Se här», sade han, »diamanterna, som ni kommit för att hämta, och bliv nu mitt vittne, att jag gjort allt, som stått i mänsklig makt.

»Var lugn, ers nåd. Jag skall omtala vad jag själv sett. Men ers nåd lämnar mig diamanterna utan skrinet?»

»Skrinet skulle bara göra er besvär. Dessutom är det nu så mycket dyrbarare för mig, som det ensamt återstår mig. Säg, att jag behåller det.»

»Jag skall till punkt och pricka fullgöra ert uppdrag.»

»Och nu», fortfor Buckingham och fäste blicken på den unga mannen, »hur skall jag någonsin kunna vedergälla er?»

D'Artagnan rodnade ända till vitögat. Han såg, att hertigen sökte efter ett medel att få honom att mottaga något, och den tanken, att hans kamraters och hans eget blod skulle betalas med engelskt guld, var honom i högsta grad motbjudande.

»Låt oss förstå varandra, ers nåd», svarade d'Artagnan, »och noga överväga alla fakta på förhand, så att inte något