Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

han under hela sin berättelse kallade för kardinalens bödel, och utbredde sig vidlyftigt om Bastiljen, dess riglar och portar, kikhål, källargluggar, galler och tortyrredskap.

D'Artagnan åhörde honom med exemplariskt tålamod, och när han äntligen slutat, frågade han:

»Nå, men fru Bonacieux, vet ni vem som rövade bort henne? Ty jag glömmer inte, att det var denna ledsamma händelse jag hade att tacka för lyckan av er bekantskap.»

»Åh», sade Bonacieux, »det har man nog aktat sig att tala om för mig, och min hustru å sin sida har svurit vid allt vad heligt är, att hon inte vet det. Men ni själv», tillade Bonacieux i den godmodigaste ton i världen, »var har ni hållit till de senaste dagarna? Jag har inte sett till varken er eller edra vänner, och det är inte på Paris’ gator, skulle jag tro, som ni samlat allt det där dammet, som Planchet i går borstade av edra stövlar.»

»Ni har rätt, min bästa herr Bonacieux, mina vänner och jag ha gjort en liten resa.»

»Långt bort?»

»Ack, min gud, nej! Bara en tjugu mil härifrån. Vi följde herr Athos till baden i Forges, där mina vänner stannade kvar.»

»Och ni vände om, ni?» sade Bonacieux, i det han tog på sig sin skälmaktigaste min. »En vacker gosse som ni får inte lång permission av sin flicka, och man var otåligt väntad i Paris, kan jag tro?»

»På min ära», svarade den unga mannen skrattande, »måste jag inte tillstå det, så mycket hellre som jag ser, att man inte kan dölja något för er. Ja, jag var verkligen väntad, och det mycket otåligt ändå, det kan jag försäkra er.»

Ett lätt moln for över Bonacieux’ panna, men så lätt, att d'Artagnan icke märkte det.

»Och nu får man väl också lönen för sin skyndsamhet?» fortfor krämaren med en lätt darrning på rösten, en darrning, som d'Artagnan lika litet gav akt på som molnet nyss förut.

»Åh, ni spjuver!» sade d'Artagnan skrattande.

»Nej, jag frågar bara för att få veta, om ni kommer sent hem i afton.»

»Varför vill ni veta det, min kära värd?» frågade d'Artagnan, »tänker ni sitta uppe och vänta på mig?»

»Nej, men ända sedan jag blev arresterad, och efter den där stölden hos mig, blir jag rädd var gång jag hör en dörr