honom att få sin herre att avstå från sin föresats, drog en djup suck och började rykta den tredje hästen.
D'Artagnan åter, som i grund och botten var en mycket försiktig ung man, aktade sig väl att gå hem till sig, utan gick i stället och åt middag hos den där prästen från Gascogne, som en gång i deras nödställda belägenhet hade bjudit de fyra vännerna på en chokladfrukost.
24.
PAVILJONGEN
Klockan nio var d'Artagnan vid gardeskasernen; han fann Planchet under vapen. Den fjärde hästen hade anlänt.
Planchet var beväpnad med sin karbin och en pistol.
D'Artagnan hade sin värja och stack två pistoler i bältet; därpå kastade de sig upp på var sin häst och redo bort så tyst som möjligt. Det var alldeles mörkt och ingen såg dem avlägsna sig. Planchet red bakom sin herre på tio stegs avstånd.
D'Artagnan red längs kajerna, ut genom Conférenceporten och följde sedan den väg, då för tiden långt vackrare än nu, som leder till Saint-Cloud.
Så länge man ännu var inom staden, bibehöll Planchet helt vördnadsfullt det avstånd han från första början funnit tillbörligt att intaga, men från det vägen började bli ensligare och mörkare, närmade han sig mer och mer, så att när de kommo in i Boulogneskogen, fann han sig helt naturligt ridande sida vid sida med sin herre. Vi böra icke förtiga, att de stora trädens vaggning och månljusets reAexer i de mörka busksnåren förorsakade honom en livlig oro. D'Artagnan märkte, att något ovanligt försiggick hos hans betjänt.
»Nå, munsjör Planchet», frågade han, »hur är det fatt?»
»Tycker inte herrn, att det är med skogen som med kyrkorna?»
»Hur så, Planchet?»
»Jo, se, man vågar inte tala högt i någondera.»
»Varför vågar du inte tala högt, Planchet? Därför att du är rädd, va?»
