Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Ja, rädd för att någon skall höra det.»

»Rädd för att någon skall höra det? Men vi föra ju ett mycket moraliskt samtal, min kära Planchet, och ingen kunde väl ha något att anmärka mot det.»

»Å, herre», sade Planchet och kom tillbaka till sin grundidé, vad den där herr Bonacieux har för ett dolskt drag över ögonbrynen och ett så'nt obehagligt minspel!»

»Hur fan kommer du att tänka på Bonacieux?»

»Man tänker på vad man kan och inte på vad man vill.»

»Därför att du är en feg stackare, Planchet.»

»Nej, herre, låt oss inte förblanda feghet med försiktigtighet; försiktigheten är en dygd.»

»Och du är dygdig, är det inte så, Planchet?»

»Herre, är det inte en gevärspipa, som blänker därborta? Om vi skulle böja ned huvudet?»

»Min själ», mumlade d'Artagnan för sig själv och erinrade sig herr de Trévilles varningar, »kommer inte det där kräket till sist att skrämma mig också.»

Och han satte sin häst i trav.

Planchet följde sin herres exempel, som om han varit hans skugga, och travade åter fram bredvid honom.

»Är det meningen att vi ska hålla på så här hela natten, herre?» frågade Planchet.

»Nej, Planchet, ty nu är du framme.»

»Vad! Är jag framme?» Och herrn då?»

»Jag fortsätter ännu några steg.»

»Och herrn lämnar mig ensam här.»

»Du är rädd, Planchet?»

»Nej, men jag vill bara fästa herrns uppmärksamhet på att natten blir mycket kall, att kölden framkallar reumatism och att en betjänt med reumatism är en bedrövlig tjänare, i synnerhet för en så rask husbonde som herrn.»

»Nå, om du tycker det är kallt, Planchet, så går du in på någon av krogar du ser därborta och väntar mig klockan sex i morgon bittida utanför porten.»

»Herre, jag har vördnadsfullt druckit och ätit upp den där écun herrn gav mig i morse, så att jag inte har en kronans sou, om jag skulle börja på och frysa.»

»Här har du en halvpistol. Vi träffas i morgon.»

D'Artagnan hoppade av hästen, kastade tyglarna över Planchets arm och avlägsnade sig hastigt, svepande in sig i sin kappa.

»Gud, vad jag fryser!» utbrast Planchet, så snart han förlorat sin herre ur sikte, och ivrig som han var att få vär-