nom utan att säga något, då Bonacieux liksom dagen förut tilltalade honom.
»Nå, unga man», sade han, »ni tycks festa om tappert om nätterna, ni! Ända till klockan sju på morgonen! Det ser ut som om ni vill vända upp och ned på den vanliga levnadsordningen, ni kommer hem när andra människor gå ut.»
»Man kan inte göra er samma förebråelse, herr Bonacieux», svarade den unga mannen, »ni är ju ett riktigt mönster av ordentlighet. Det är visserligen sant, att när man har en ung och vacker hustru, så behöver man inte springa efter lyckan — lyckan kommer själv och söker en, inte sant, herr Bonacieux?»
Bonacieux blev likblek och lät se ett grin, som skulle föreställa ett småleende.
»Åh, åh», sade Bonacieux, »ni är en lustig kamrat! Men var tusan har ni varit på språng i natt, min unga herre? Det måtte inte ha varit särdeles rent ute på vägarna.»
D'Artagnan såg på sina stövlar, som voro alldeles överhöljda av vägsmuts, men på samma gång kom han även att se på krämarens skor och strumpor och man hade kunnat tro, att de blivit doppade i samma pöl som hans egna stövlar, ty bäggedera voro på samma sätt nedsölade.
Då rann en tanke plötsligt upp hos d'Artagnan. Den där lilla tjocka gråsprängda karlen, klädd i mörka kläder och behandlad utan all aktning av de beväpnade män, som utgjorde eskorten, det var helt säkert Bonacieux själv. Mannen hade stått i spetsen för hustruns bortförande.
D'Artagnan kände en förfärlig lust att hugga krämaren i halsen och strypa honom; men som vi redan sagt, han var en mycket försiktig ung man, och han lade band på sig. I alla fall hade hans känslor till den grad förändrat och upprört hans anletsdrag, att Bonacieux icke kunde undgå att märka det och förskräckt försökte att ta ett steg tillbaka; men som han just stod med ryggen mot den stängda porthalvan, måste han stanna där han stod.
»Men hör på, ni som skämtar så bra, min bästa herr Bonacieux», sade d'Artagnan, »det tycks mig som om inte bara mina stövlar utan även edra strumpor och skor skulle behöva en grundlig rengöring. Skulle ni också ha varit ute och sprungit efter äventyr, mäster Bonacieux? För tusan, det vore alldeles oförlåtligt av en man vid er ålder och som därtill har en så ung och så vacker hustru som ni.»
»Ack min gud, nej», svarade Bonacieux, »men jag var i går ute i Saint-Mandé för att höra efter en piga, som jag
