Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

inte kan vara förutan, och som vägarna voro mycket dåliga, fick jag med mig all den här smutsen, som jag ännu inte haft tid att borsta av.»

Den plats, som Bonacieux uppgav sig ha besökt, gav nytt stöd åt d'Artagnans misstankar. Bonacieux hade sagt Saint-Mandé, därför att detta ligger åt alldeles motsatt håll mot Saint-Cloud.

Denna sannolikhet blev en första tröst för honom. Om Bonacieux visste, var hans hustru fanns, kunde man alltid genom att tillgripa utomordentliga medel tvinga krämaren att öppna munnen och förråda sin hemlighet. Det gällde endast att förvandla sannolikheten till visshet.

»Ursäkta, min bästa herr Bonacieux, om jag behandlar er utan krus», sade d'Artagnan, »men ingenting gör en så törstig som att inte få sova, och jag har verkligen för tillfället en alldeles förfärlig törst, tillåt mig därför att gå in till er och dricka ett glas vatten — ni vet att sådant nekas inte grannar emellan.»

Och utan att avvakta sin värds tillstånd gick d'Artagnan hastigt in i krämarens våning och kastade en hastig blick på sängen. Den var alldeles orörd. Bonacieux hade icke legat under natten. Han hade således kommit hem först för en eller ett par timmar sedan; han hade följt sin hustru till det ställe, dit man fört henne eller åtminstone till första hästombytet.

»Tack, bästa herr Bonacieux», sade d'Artagnan och tömde sitt vattenglas, »det var allt vad jag önskade av er. Nu går jag upp till mig, jag skall låta Planchet borsta mina stövlar, och då han slutat, skall jag, om ni så önskar, skicka ned honom för att även borsta edra skor.»

Därmed lämnade han krämaren, som kände sig häpen över detta egendomliga avsked och undrade om han icke sårat sig själv på sin fiendes vapen.

Högst uppe i trappan fann han Planchet helt förskrämd.

»Ack, herre», utropade Planchet, då han fick se sin husbonde komma, »nu står det trevligt till igen, och det var då för väl att ni kom!»

»Vad är det nu då?» frågade d'Artagnan.

»Åh, jag vågar hundra, herre, ja, jag vågar tusen mot ett på att ni inte kan gissa, vem som varit här och sökt er, medan ni varit borta.»

»När då?»

»För en halvtimme sedan, medan ni var hos herr de Tréville.»