»Jo då, herre», sade Planchet, »och jag far när ni vill. Jag skulle tro, att landsortsluften är bättre för oss i närvarande stund än luften i Paris. Således så…»
»Således så packar du våra saker, Planchet, och vi ge oss i väg; jag går förut med händerna i fickorna, så att man inte misstänker något. Du träffar mig vid gardeskasernen. Apropå, Planchet, jag tror, att du har rätt vad vår värd angår, det är bestämt en gemen kanalje.»
»Ja, tro mig, herre. När jag säger något, så… Jag är fysionomist, jag, skall ni veta!»
D'Artagnan gick först ut enligt överenskommelse och begav sig, för att icke ha något att förebrå sig, ännu en gång hem till sina tre vänners bostäder; man hade icke hört av dem, endast ett starkt parfymerat brev med elegant och fin utanskrift hade anlänt till Aramis; d'Artagnan tog det med sig. Tio minuter därefter sökte Planchet upp honom i gardeskasernens stall. För att icke förspilla tid hade d'Artagnan själv sadlat sin häst.
»Det är bra», sade han till Planchet, då denne bundit fast kappsäcken bakom sadeln, »sadla nu de tre andra också och låt oss ge oss av.»
»Tror herrn det går fortare, om vi ha två hästar var?» frågade Planchet med sin slipade min.
»Nej, munsjör näsvis>, svarade d'Artagnan, »men med våra fyra hästar kunna vi föra tillbaka våra tre vänner, såvida nämligen vi ännu finna dem vid liv.»
»Vilket skulle vara en ovanlig tur», svarade Planchet; »men i alla fall får man ju inte misströsta om Guds barmhärtighet.»
»Amen!» sade d'Artagnan och satte sig upp på sin häst.
Och båda begåvo sig av från kaserngården, i det var och en red åt sitt håll av gatan, emedan den ene skulle lämna Paris genom La Villettetullen, den andre genom Montmartretullen för att sammanträffa bortom Saint-Denis, en strategisk manöver som utfördes med lika punktlighet å båda sidor och kröntes av den största framgång. D'Artagnan och Planchet gjorde tillsammans sitt inträde i Pierrefitte.
Planchet var, det måste erkännas, bra mycket modigare om dagen än om natten. Emellertid övergav honom icke hans medfödda försiktighet ett enda ögonblick; han hade icke glömt en enda av de obehagliga tilldragelserna under den första resan och tog nu för fiender alla dem han mötte på vägen. Detta hade till följd, att han oupphörligt hade hatten i hand, vilket ådrog honom skarpa tillrättavisningar av
