d'Artagnan, som fruktade, att man tack vare denna överdrivna artighet skulle taga honom för en helt obetydlig mans betjänt.
Antingen nu de vägfarande verkligen kände sig rörda av Planchets belevenhet eller det var därför, att denna gång ingen fanns utposterad på den unga mannens väg, nog av, de båda resenärerna anlände till Chantilly utan någon obehaglig händelse och togo in på värdshuset Grand-Saint-Martin, detsamma som de stannat vid under den förra resan.
När värden fick se en ung herre med betjänt och två handhästar, gick han vördsamt ut och ställde sig i dörren. Och som man redan ridit fem mil, tyckte d'Artagnan det vara skäl att stanna, antingen Porthos fanns eller icke fanns kvar i värdshuset. Dessutom var det kanske icke heller så alldeles klokt att genast söka få reda på, vad det blivit av musketören. Resultatet av dessa d'Artagnans betraktelser blev, att han utan att begära några upplysningar alls steg av, lämnade hästarna i sin betjänts vård, gick in i ett litet rum, avsett för dem som icke ville vara ensamma, och begärde av värden en butelj av hans bästa vin och en frukost så god han kunde åstadkomma, en beställning som ännu mera stärkte värden i den goda tanke han redan från första början fått om sin gäst.
Också blev d'Artagnan serverad med en underbar skyndsamhet.
Konungens garde rekryterades bland rikets förnämsta adelsmän, och d'Artagnan, som var åtföljd av en betjänt och som reste med fyra ståtliga hästar, kunde icke, trots sin enkla uniform, undgå att väcka uppseende. Värden ville själv servera honom; när d'Artagnan såg det, sade han till om två glas och inledde följande samtal:
»Jaha, min kära värd», började d'Artagnan och fyllde båda glasen, »jag har begärt av ert bästa vin, och har ni narrat mig, så har ni största skadan av det själv, ty som jag avskyr att dricka ensam, vill jag be er tömma buteljen med mig. Fatta därför ert glas och låt oss dricka. Men vems skål skola vi dricka för att inte såra någons känslighet? Jo, jo, låtom oss dricka för lycka och framgång åt ert värdshus.»
»Ers nåd gör mig en stor ära», sade värden, »och jag får ödmjukast tacka för edra välönskningar.»
»Men missförstå dem inte», sade d'Artagnan, »det ligger kanske mer egennytta i min skål än vad ni tror. Det är endast i värdshusen med blomstrande affärer man blir väl
