mitt värdshus var det bästa, så föredrog han att stanna kvar här. Det svaret var alldeles för smickrande, för att jag skulle vidhållit mitt förslag om flyttningen. Jag inskränkte mig därför till att be honom avstå från sitt rum, som är det vackraste i hela värdshuset, och nöja sig med en vacker liten kammare i tredje våningen. Men på det svarade herr Porthos, att som han vilket ögonblick som helst väntade sin älskarinna, som var en av hovets förnämaste damer, så borde jag förstå, att det rum han gjorde mig den äran att bebo hos mig, var till och med det högst tarvligt för en sådan person.
»Emellertid, fastän jag insåg riktigheten av vad han sade, tyckte jag ändå att jag borde hålla i mig, men utan att ens besvära sig med att ingå på något samtal med mig om saken, tog han sin pistol, lade den på nattduksbordet och förklarade, att vid första ord han fick höra om någon flyttning, vare sig utomhus eller inomhus, skulle han jaga en kula i skallen på den, som var nog förmäten att blanda sig i en sak, som endast angick honom själv. Och efter den dagen har ingen varit inne i hans rum utom hans betjänt.»
»Jaså, Mosqueton är således här?»
»Ja, ers nåd, fem dagar efter det han farit härifrån kom han tillbaka, vid mycket dåligt lynne han också; det ser ut som om även han råkat ut för något obehag under resan. Olyckligtvis är han mycket mera lättfotad än sin herre, vilket gör att han vänder upp och ned på allting för sin herres räkning, och som han misstänker, att man kunde neka honom vad han begär, tar han allt vad han behöver utan att begära någonting.»
»Säkert är», svarade d'Artagnan, »att jag alltid hos Mousqueton funnit en sällspord tillgivenhet och ett högst ovanligt förstånd.»
»Det är mycket möjligt, ers nåd, men antag att det bara hände mig fyra gånger om året, att jag komme i beröring med ett sådant där förstånd och en sådan där tillgivenhet, så skulle jag vara en ruinerad man.»
»Visst inte, ty Porthos kommer att betala er.»
»Hm!» sade värden i tvivlande ton.
»Han är en stor gunstling hos en mycket förnäm dam, som inte lämnar honom i sticket för en sådan obetydlighet som vad han är skyldig er.»
»Om jag vågar säga vad jag tror om den saken…»
»Vad ni tror?»
»Jag vill säga ännu mer: vad jag vet.»
