nåd, helst då man förberett oss på att våra öron skola få bära ansvaret för vår tunga.»
»Säg mig, kan jag få träffa Porthos?»
»Ja visst, ers nåd! Gå uppför trappan till första våningen och knacka på dörren nummer ett. Men tala bara om att det är ni.»
»Hur så?»
»Jo, ty eljest kunde det hända er en olycka.»
»Vilken olycka skulle väl kunna hända mig?»
»Herr Porthos kunde ta er för någon av husets folk och i ett utbrott av vrede ränna värjan genom kroppen på er eller skjuta er för pannan.»
»Vad ha ni då gjort honom?»
»Vi ha fordrat pengar av honom.»
»Åh för tusan, då förstår jag! Det är något som Porthos upptar mycket illa, då han inte är stadd vid kassa; men det vet jag att han bör vara.»
»Det trodde vi också, och som det här är ett mycket ordentligt hus och vi göra upp våra räkenskaper för varje vecka, så skickade vi upp hans räkning efter åtta dagars förlopp; men vi måtte ha kommit i ett olämpligt ögonblick, ty vid första ord vi nämnde om saken, bad han oss dra för fan i våld. Nå, det är sant, han hade spelat dagen förut.»
»Vad säger ni, hade han spelat? Med vem då?»
»Ja, den som det visste. Det var en herre, som tog in här en stund och som han föreslog ett parti landsknekt.»
»Där ha vi det! Den stackars Porthos förlorade alla sina pengar.»
»Ja, till och med sin häst, ty när den främmande herrn skulle fara sin väg, märkte vi, att hans betjänt sadlade herr Porthos’ häst. Då vi uttalade vår förundran, svarade den främmande herrn, att vi lade oss i saker, som inte angingo oss, och att det var hans häst. Vi skyndade att underrätta herr Porthos, men han skickade en hälsning, att vi voro ena lymlar, som tvivlade på en adelsmans ord, och att då den främmande herrn sagt, att hästen var hans, så var det naturligtvis också förhållandet.»
»Jag känner igen honom på det där», mumlade d'Artagnan.»
»Då lät jag svara honom>, fortfor värden, »att eftersom vi inte tycktes kunna komma överens om betalningen, hoppades jag, att han åtminstone skulle ha den godheten att unna min yrkeskamrat, värden på Gyllene Örnen, förmånen att bli hans kund; men herr Porthos lät svara, att som
