Vid anblicken av sin vän uppgav Porthos ett högt glädjerop, och Mousqueton steg vördnadsfullt upp och lämnade honom sin plats samt gick för att kasta en blick på de två kastrullerna, som tycktes stå under hans särskilda tillsyn.
»Vid Gud, det är verkligen du!», sade Porthos till d'Artagnan. »Välkommen och ursäkta, att jag inte går emot dig. Men», tillade han och såg med en viss oro på d'Artagnan, »du vet väl vad som hänt mig?»
»Nej.»
»Har inte värden sagt dig något?»
»Jag frågade efter dig och gick genast upp hit.»
Porthos tycktes andas lättare.
»Vad är det då som hänt dig, min kära Porthos?» frågade d'Artagnan.
»Jo, helt enkelt det, att då jag föll ut mot min motståndare, som jag redan givit inte mindre än tre värjstötar och som jag tänkte göra slut på med den fjärde, stötte jag med foten mot en sten och vrickade knäet.»
»Verkligen?»
»På min ära! Lyckligt nog för honom, den slyngeln, annars hade jag inte släppt honom, förrän han legat död på platsen, det svarar jag för.»
»Nå, hur gick det med honom?»
»Det vet jag inte. Han hade fått nog och gav sig i väg utan att begära resten. Men du, min kära d'Artagnan, vad har du haft för öden, sedan vi skildes åt?»
»Alltså, min kära Porthos», fortfor d'Artagnan, »är det den där vrickningen, som håller dig kvar i sängen?»
»Ja visst, det är alltsammans. Men om några dagar är jag nog på benen igen.»
»Men varför har du inte låtit föra dig till Paris? Här måste du ha grymt tråkigt.»
»Det var nog min mening också; men, min vän, jag måste tillstå en sak för dig.»
»Och det är?»
»Jo, saken var den, att eftersom jag verkligen hade tråkigt, som du säger, och ännu hade på fickan de sjuttiofem pistolerna, som du gav mig, så lät jag för att få litet förströelse be en resande adelsman stiga hit upp till mig och föreslog honom ett parti raffel. Det hade han ingenting emot, och mina sjuttiofem pistoler gingo ur min ficka i hans, för att inte tala om min häst, som han fick på köpet. Än du själv, min kära d'Artagnan?»
»Ja, vad skall man göra, min kära Porthos, man kan inte
