gens tjänst, tack vare denna rekommendation, och tyckte sig utan att ljuga kunna ge detta något vågade svar.
»För tusan!» utbrast värden alldeles förtvivlad.
»Men det betyder ingenting», återtog d'Artagnan med äkta gaskognisk storslagenhet, »pengarna voro ett intet — brevet var allt! Jag skulle hellre velat mista tusen pistoler än förlora det!»
Han skulle icke riskerat mer genom att säga tjugutusen, men en viss ungdomlig blygsamhet hejdade honom.
I detsamma gick ett ljus upp för värden, som var utom sig över att han icke lyckades finna något.
»Brevet har inte förkommit!» skrek han.
»Åh!» sade d'Artagnan.
»Nej, man har tagit det från er.»
»Tagit det! Vem har gjort det?»
»Den där adelsmannen, som reste i förrgår. Han gick ned i köket, där er tröja låg. Han var ensam där. Jag vill slå vad att det är han, som stulit det?»
»Tror ni det?» svarade d'Artagnan föga övertygad, ty han kände bättre än någon annan detta brevs rent personliga betydelse och såg däri ingenting, som kunde reta rovlystnaden. Och faktiskt skulle ju ingen av de närvarande resandena eller betjänterna kunnat ha någon nytta av att äga det där papperet.
»Ni säger således», återtog d'Artagnan, »att ni misstänker den där oförskämda adelsmannen?»
»Jag säger, att jag är säker på det», svarade värden. »När jag talade om för honom, att ers nåd var herr de Trévilles skyddsling och att ni till och med hade ett brev till den ryktbara adelsmannen, såg han mycket orolig ut, frågade var brevet fanns och gick strax därpå ned i köket, där han visste ätt er tröja låg.»
»Således har han bestulit mig», sade d'Artagnan. »Jag skall klaga för herr de Tréville, och herr de Tréville kommer att klaga för kungen.»
Därmed tog han majestätiskt upp två écus ur fickan, gav dem åt värden, som med hatten i hand följde honom till porten, och satte sig upp på sin gula häst, som utan vidare äventyr bar honom till porten Saint-Antoine i Paris, där han sålde den för tre écus, som var mycket bra betalt, i synnerhet som d'Artagnan hade ansträngt honom svårt under den sista dagsresan. Hästhandlaren, åt vilken d'Artagnan avstod hästen för dessa nio livres, dolde icke heller för den unga mannen, att om han betalade en så
